Detta är en helt ny grej. Jag hatar nämligen att skriva och har ännu inte kommit underfund med varför jag valt att göra detta. Det kan vara för mina vänners skull men antagligen mest för min egen: mitt språk och mitt självförtroende. Eller så är det en slags post-relationsterapi, ett sätt att samla ihop mig själv efter ännu en söndertrasad dröm. Life goes on...

Skolan startade igen igår. Jag styrde ut mig i skolflickekjol, 40-tals frisyr och hade rosa anteckningsblock. Det visade sig dock vara ett slöseri med energi då jag fick syn på mina kamrater. En större samling människor som låter sitt yttre förfalla har jag aldrig stött på och inte verkar de ha förmåga att uppskatta andras ansträgningar heller. Tack och lov så är vi indelade i mindre klasser och just min verkar vara ett undantag från denna annars grå massa. Vi hade vårt första seminarium idag och det känndes bättre, ja, faktiskt bra att vara tillbaka.

Men på jobbet började föräldrarna till barnen jag tar hand om fråga mig hur det går för mig och Q att hitta en större lägenhet. Jag har inte klarat av att berätta för dem att det är slut. De har engagerat sig mycket i oss. Jag orkar inte med deras blickar och frågor (välmenande). Jag vet inte vad jag ska säga. -Eh, ja, han är ju psykiskt sjuk och har försökt ta livet av sig. Jag måste komma på något bra och tillsvidare får jag helt enkelt svara undvikande.