Livet tog tag i mig och svepte in över mig och så var jag mitt uppe i det jag alltid velat ha. Lyckokänslorna börjar någonstans i bröstet och sprider sig i alla delar av kroppen. Våren är på väg och räv är vid min sida. Och jag är vid hans. Armins senaste ASOT mixar nr. 288 och 289 är sjukt bra. Båda med den nya, fantastiska låten (jag lovar; sommarens och strandens måste) av Cerf, Mitiska & Jaren – light the skies. Jag har nya underbara kläder och mitt game boy DS i handväskan - för alla tillfällen. K (6 år) ringer titt som tätt för att uppdatera sig på hur det går och har nu utlovat mina favoritkakor när jag hämtar honom lite senare idag. Och nu är det bestämt att jag ska bo här, med räv. Jag har funderat på om det borde kännas konstigt eller så, men jag har ju i praktiken redan bott här i fyra månader. Det är en dynamisk tillvaro där det varken existerar uppoffringar eller kompromisser. Varje sekund är en gåva och även om jag är så bekväm i soffan att man skulle kunna likna mig vid ett paket solvarmt smör så är det löjligt underbart att ta sig upp och fixa något för honom eller bara plocka undan lite. Jag är en solkatt. Jag spinner vid hans beröring och bufflar in mig intill honom. Jag solar mig i kärleken och den strålar ur mig som om jag vore en aldrig sinande kraftkälla. Drömmarna har blivit verklighet och verkligheten har förflyttats till nya plan. Och så går dagarna och nu bor jag alltså här. Det borde kännas lite farligt eller hastigt eller vad som helst. Men i egenskap av solvarmt smör, katt och löjligt bekväm i soffa med räv så har tydligen ingen sådan typ av känsla tillträde. Det här verkar inte vara en bubbla. Det är mycket starkare och vackrare än så. Det här är det bästa jag varit med om.

And if you only knew

Just how much the sun needs you

To help and light the sky

You would be surprised

När antistereotypen blir en stereotyp faller en mängd mening ut i det fördömda. Jag har tänkt och tänkt på vad jag skulle kunna göra, men jag är låst. Jag kan inte se vad som skulle vara av nytta och vad som skulle skada. Jag har inte fått det jag behöver för att kunna lyfta och bära igen. Det är hemskt att det är så. Jag behöver någonting litet, något värdefullt, något som ger mig styrkan tillbaka i en relation som återigen har havererat. Men detta krav är i sig orimligt i den situation som vi befinner oss i nu. Jag kan alltså bara vänta, grubbla och önska det bästa. Samtidigt härjar en ilska i mig som gör att jag fördömer och önskar bort. Det är tvåuddade känslor som tar stor en del av mina tankar. Jag blir svag av trötthet då detta ger mig litet utrymme för vila. Under tiden talar människor i kliché och rör sig i förutbestämda mönster. Det är overkligt att se. Vad är medvetet av allt detta? Inte mycket. Det är en serie av verkan från orsaker som inte är uppenbara för någon och orsakerna själva ligger i så många lager och i ett sådant djup att frågan är hur intressanta de egentligen är, mer än som förklaring. Jag bryr mig om den i epicentrumet något förbannat och önskar att det var möjligt att hitta en väg igenom detta. Jag vill flytta dig från detta helvetescentrum till en skön periferi men jag har inte medlen.

I Sumpan, hos E, ser det fördjävligt ut och superlativen haglar för att beskriva tillståndet. Ett ”emergency call” inträffade medan jag sov vilket får mig att hispa av oro. Träningsvärk avlöses med ont i halsen så jag petar i mig Tylenol för att klara dagen. Min kurslärare har idag identifierat mig som outstanding vilket på sitt sätt kan vara en sanning. Jag upplever mig verkligen som utanförstående eller utstående, beroende på graden av martyrskap för dagen. I alla fall outstanding i den mening att jag inte känner någon tillhörighet med de andra. Nu börjar den intressanta kampen min lärare kommer leda in mig i. Hon vs. Jag. Ofrivilligt dras jag in i konflikter och situationer jag verkligen försöker undvika. Hos E, där allt är inrökt, ville jag ta hand om och städa upp efter en annan, en älskad för att som min mor utrycker det ”mota Olle i grind” men jag hade inte verktygen att göra det med. Jag var bokstavligen utelåst. Utan att veta vad emergency callet rör sig om sitter jag här och hispar och trots att det jag försöker göra i skolan är att lära mig och uttrycka mig tydligt så hotar jag tydligen ordningen bara genom att vara duktig. Och i någon slags skam över mina egna begränsningar, inser jag att det enda jag kan göra idag är att peta i mig ytterligare lite Tylenol och fortsätta att i vanlig ordning utföra de uppgifter som ligger på mig. Och i alla dessa andra vagare samanhang där det blir svårt för mig att se vart mitt ansvar slutar och någon annans tar vid så får jag väl försöka, så gott jag kan, och hoppas att jag inte blir mer missförstådd på vägen. Men faktiskt är jag antagligen den lyckligaste av alla inblandade, för mitt i allt mitt måndagselände hägrar en räv i slutet av dagen med en förmåga att med en enda blick trolla bort det dåliga och med ett enda leende förvandla mitt sinnestillstånd så det kommer i harmoni.

Nu har det hänt igen. Ytterligare en har blivit våldtagen och misshandlad inom kretsen och folks reaktioner är naturligtvis av det gamla vanliga slaget: Nä, men vadå? Verkligen? Och så försvinner golvet under Hennes fötter och hon faller ytterligare. Ingen är dum nog att direkt uttrycka misstro eftersom vi ändå påstås leva i upplysta tider och de flesta skulle nog kunna kalla sig feminister utan att blinka. Men i deras brist på engagemang och stöd, i deras obehag och tvivel dör vänskapen bort så som den en gång varit emellan oss alla. I det ställningstagande de faktiskt gör när de känner att de måste prata med Honom och kolla ”hans sida” också, försvinner naturligtvis min och Loos - min kombos - respekt för de som varit våra allierade, men framförallt är det som knivar i hjärtat på oss som fallit offer för detta oacceptabla våld. Jag har varit med om samma sak. Loo med. Och återigen får jag god lust att puckla på alla er som inte ”tar ställning”. Oavsett våldets grad och oavsett Hans bakgrund eller orsak så har Han gjort något så vidrigt att ni som aldrig varit där inte har rätt att komma med antydningar. Han har använt sitt fysiska övertag för att visa makt. Han har berövat en älskad frihet med våld och därigenom förvandlat kärleken till något äckligt, sjukt och fult. Han har förgripit sig på det vackraste som finns: kärlek och respekt. Och så många av er sväljer det. Ni tycker inte att det är så farligt eller att historien inte riktigt kan stämma. Men vet ni vad? Tiden läker inte alla sår. Visst kommer hon resa sig och hon kommer att älska igen för sådana är Hon. Men genom Hans handlingar har det bevisats att de flesta av dem som kallas vänner, att de flesta av alla er där ute är små, fega svin som aldrig tar ställning. Ni kanske inte slåss och misshandlar, ni kanske inte knarkar och super, ni kanske har fina ideal, men det är ni som låter kärleken förbli smutsig. Det är ni som gör att jag, Hon och Loo aldrig kan ge er mer än uppmärksamhet. För vi ids inte mer. Det gör för ont. Och DET slutar aldrig att göra ont hur mycket vi än kommer över det Han gjorde mot oss. Och jag vet inte vad mer jag kan säga för att få er att förstå hur stort och viktigt det här är, hur stor och viktig del ALLA är i det här.

Strange, let this feeling grow…

…På repeat i lurarna. Det är så underbart att julen är över och att vara hemma på Söder. Tillbaka i soffan. Lyckokänslorna får mig att skratta utan vidare orsak och jag kryper närmre för att känna hans hud mot min. Intensiva blåa ögon som fixerar mig i ett nu som inte tar slut. Jag har hamnat i ett undantag, ett läge som bryter mot regeln om att allt måste vara pumpaförtrollat och sluta glittra efter bara ett litet tag.

Strange, let this feeling grow more and more cause I’ve never been in love like with you before.

Ja, nu har jag inte skrivit på en evighet. Dåligt av mig, men livet kom emellan och det har varit så intensivt. Jag spenderar tiden i en lägenhet i närheten av skanstull. Jag sitter ihopslingrad i en soffa. Jag förvandlas till vi och tiden har funnit nya sätt att flöda. Tiden rinner genom oss, med oss och ifrån oss och ändå ligger den hela tiden framför oss. Och jag är inte ens särskilt rädd. Ett lugn i vetskap om att det kommer en timme till och sen en till... Även när morgonen lider mot sitt slut, tv:n måste stängas av och vi måste bli du och jag igen, separerade, på olika håll, så finns det mer tid. En intensiv känsla av lycka kommer inifrån och som ljus strålar den ut genom mig. Det syns. Folk undrar och frågar. Loo säger att det hörs hur der strålar. Han ser det och in i mig på ett märkligt och befriande sätt. Jag försöker låta bli att spekulera eller hoppas. Jag ignorerar fullständigt att det är farlig, att det kan göra ont. Jag känner mig så hel och så tillfreds att det inte riktigt är möjligt att vara den pragmatiker jag annars brukar stoltsera mig med att vara. Jag är så nöjd och jag får inte nog. Jag tröttnar inte, jag hör inga varningsklockor. Jag har varit så mycket Lott jag kan vara, från första början. Jag har inte gömt mig eller hycklat. Jag har inte blivit passiv eller på annat sätt förändrat den jag är den här gången. Ändå, trots att jag inte har vidtagit en enda försiktighetsåtgärd, så är jag inte rädd. Varje sekund är värd mer än vad eventuella lidanden kan kosta mig. Det är inget spel. Det är nu och det verkar vara verkligt.

Lördag Skolflickkjolen är på, första lagret smink är klart, håret är fabulöst efter en dust med vår nya plattång. Men vin blev det inte, för det tror fan att det var helgdag och systemet därmed stängt. Lika bra. Ska koka kaffe som skall drickas spartanskt; utan mjölk. Dessutom har jag äntligen funnit en handväska som både är snygg och stor nog att rymma smink, kursböcker, skissblock och hela min pennsamling. Loo gräver i garderoben efter vad det nu är för plagg som är kvällens rätta.

Jag har sovit så länge att det är svårt att ta steget tillbaka över till vakenheten. Kroppen vet tydligen bäst och när chans ges att för en gångs skull kunna sova bort ett virus så varför inte. Jag är faktiskt bra så mycket friskare nu. Vi vaknade dock runt 02 av en slags hunger som fick Loo att springa ner till Hornsgatan och införskaffa falafel åt oss båda som sedan avnjöts till nattelevisionens ganska speciella utbud. Mr. Blund kom sedan på återbesök och kroppen fick ytterliga lugn och ro att bekämpa virusangreppet och nu är det lördag.

Och inte vilken lördag som helst, denna har varit planerad sedan länge. Folk är på väg över så snart får vi se hur det utvecklar sig. Sminket ska fixas klart och kaffet ska få göra sitt. Förhoppningsvis lever dagen upp till förväntningarna trots att det inte är lika viktigt längre med tanke på hur saker har utvecklats den senaste veckan, både för Loo och för mig.

Adventsstjärnan (som fick komma upp i förtid) lyser över oss. Fast om det verkligen blir advent och väntanstider i år återstår att se. Året döptes till Elation Station av en anledning och snart är det slut. Det har varit ett helvete och jag kan inte påstå att jag gillat det särskilt men om det kunde fortsätta så här som det är nu så kanske det äntligen blir en aning begripligt och uthärdligt, ja till och med trevligt. Då kan nästa år bli större och mer. Inte bara ruta ett om och om igen. Men nu är det lördag, folk är på väg och kaffevattnet kokar. Vi får se. Mitt humör situationspendlar och det kan det ju få göra nu, nu när allt är bra.