När antistereotypen blir en stereotyp faller en mängd mening ut i det fördömda. Jag har tänkt och tänkt på vad jag skulle kunna göra, men jag är låst. Jag kan inte se vad som skulle vara av nytta och vad som skulle skada. Jag har inte fått det jag behöver för att kunna lyfta och bära igen. Det är hemskt att det är så. Jag behöver någonting litet, något värdefullt, något som ger mig styrkan tillbaka i en relation som återigen har havererat. Men detta krav är i sig orimligt i den situation som vi befinner oss i nu. Jag kan alltså bara vänta, grubbla och önska det bästa. Samtidigt härjar en ilska i mig som gör att jag fördömer och önskar bort. Det är tvåuddade känslor som tar stor en del av mina tankar. Jag blir svag av trötthet då detta ger mig litet utrymme för vila. Under tiden talar människor i kliché och rör sig i förutbestämda mönster. Det är overkligt att se. Vad är medvetet av allt detta? Inte mycket. Det är en serie av verkan från orsaker som inte är uppenbara för någon och orsakerna själva ligger i så många lager och i ett sådant djup att frågan är hur intressanta de egentligen är, mer än som förklaring. Jag bryr mig om den i epicentrumet något förbannat och önskar att det var möjligt att hitta en väg igenom detta. Jag vill flytta dig från detta helvetescentrum till en skön periferi men jag har inte medlen.