torsdag, oktober 19

Jag ringde just till öppenvården för att få mina journaler hemskickade. Ulla, psykolog, svarade. Långsam person som är begåvad med att tala i diffusa ordalag. Naturligtvis tänkte jag att jag ju ändå kunde passa på att fråga henne om jag kan få hjälp och så fick jag beskriva mitt tillstånd.

- Jag har problem med mig själv, jag korsar mina egna gränser och sätter mig själv i miljöer och situationer där jag inte borde vara. Till och med nu när det faktiskt står saker på spel för mig.
- Mmm
- Jag har varit väldigt inåtagerande, men under de senare åren har det slagit över åt andra hållet, jag är provokativ och bångstyrig, allt för att spräcka hinnan, jag upplever, mellan mig och min omvärld.

Och så den obligatoriska frågan om döden.

- Tänker du på döden?
- Om du undrar ifall jag tänker ta livet av mig, så nej. Kan inte göra så mot dem jag älskar. Men visst tänker jag på döden. Den är en tröst.
- Mmm
- Alltså, jag klarar inte riktigt av mig själv och jag vet inte hur jag ska gå till väga för att få kontroll över situationer och hur jag ska kunna lita på mig själv. Jag skulle vilja ha lite hjälp här.
- Vilken typ av hjälp vill du ha?
- Ja. Det vet ju inte jag, det skulle jag också behöva hjälp med. Jag vet ju inte ens om det bara är så här det är att leva eller om det faktiskt är något fel på mig. Det utanförskap och den trötthet jag upplever, den impulsivitet och den aggression jag har, är det normalt och i så fall; hur handskas man med detta?
- Mår du bra?
- Va? Nej. I så fall hade jag ju inte bett om din hjälp. Jag vet varken ut eller in och jag hoppas på att det kan finnas någon instans, som inte är mina nära, som kan hjälpa mig att nysta ut allt det här som är jag och att jag skulle kunna få reda på om det faktiskt är något fel på mig eller hur det nu ligger till. Jag är snart 27 år och har slut på ursäkter och trots att jag är väldigt analytisk, bra på det jag gör och väl medveten om vad jag gör för fel så klarar jag inte riktigt det här.
- Ja. Jag ska prata med teamet du tillhör så får de höra av sig till dig.
- Jaha, men tror du att ni kan hjälpa mig, eller…
- Nja, jag undrar ju lite om det här verkligen handlar om psykisk ohälsa, det kan ju vara så att du bara behöver någon att prata med och det är inte sådan verksamhet vi bedriver här.
- Men det är ju just det jag vill ha reda på. Är detta psykisk ohälsa, det är väl sådant ni sysslar med att ta reda på?
- Vi får återkomma. Tack och hejdå.
- Eh, hejdå.

Så var det med den saken. Det värsta med sådana här samtal är den tomhet och hopplöshet man känner efteråt.