Tänk om livet var som musiken, som en långsam jazzlåt, som ett dunkande housespår, som en smekande filharmoni. Ha! Det är så livet är. Det är faktiskt precis så livet är, men jag tror inte att ni märker det. Jag tror inte ni lyssnar till musiken. Jag tror inte ni hör.

Du är mellan tjugofem och trettiofem. Du är singel och har en massa spännande intressen. Du är förmodligen riktigt bra på någonting också. Du har en talang som du skulle, om du bara ville, kunna göra något mer med. Du har en barndom, en personlig historia och en massa ex. Du gillar utmaningar på rätt nivå och ogillar dryga typer och folk som inte fattar grejen. Du vill vara viktig, men erkänner det inte helt. Men mest av allt är du inte riktigt nöjd. Du mår faktiskt inte riktigt så bra som du borde. Du trycker undan det som det egentligen gäller dels för att du inte vill verka svag och dels för att du faktiskt inte riktigt vet vad du ska göra med det där. Lite feg är du faktiskt. Du vet att du har det bättre än många andra men viftar undan detta med att sådant är subjektivt. Du skyller dina ovanor på omständigheter och dina moraliska tillkortakommanden på att det är lite coolt att inte bry sig. Du behöver bekräftelse från dina vänner och från det motsatta könet och du kan gå ganska långt för att få det. Du mäter lycka i framgång. Du ser dina medmänniskor i en hierarkisk ordning och oroar dig för din egen position i den samma. Ständigt kämpar du för att inte bry dig, för att vara lugn och kanske lite överlägsen om det behövs. Du har skapat ordentliga murar runt dig som skydd mot vad det nu är som kan göra ont och det gör att du är ovillig att kompromissa. Du tänker verkligen inte ändra på dig hur som helst. Du är intelligent och du vet om det och det ska gärna andra också veta. Dina känslor säger en massa konstiga saker som du helst vill slippa höra så du har kommit på strategier att stänga av. Du dricker kanske lite för mycket också.

Det behöver inte vara så här.