Fy fan! Malmö! Fy fan!

Loo och jag dricker rödvin för att lugna ner oss. Försöker åstadkomma en matlåda till morgondagens 13h pass med barnen. Tunga veckor. Men roligt.

Fredagens spex hänger som en skugga. Jag kommer att göra om det, jag vet det, fast det inte leder till något annat än tomhetskänslor. Lördagen spenderade jag med K, 5år. Han är killen hela dan. Vi går fyra år tillbaka i tiden och för hans del är det en evighet. Vi låg där i soffan. Glodde på hyrfilm när den var tillräckligt bra, busade eller gosade när den blev tråkig. Och jag insåg att det finns på den här sidan livet också. Känslan av ren kärlek, den enkla, från barndomen. Den som inte brydde sig om alla dumheter du gjorde utan bara såg dig. Bakom handlingarna. I lördags i Bromma, i en villa, i en soffa, fick jag mina misstankar bekräftade. Det finns fortfarande. Jag fick låna det. Jag önskar att jag kunde hitta min * och börja bygga upp mitt eget det. Men väl hemma på Söder är det så långt borta. Allt är trasigt och infekterat. Egosvulster och hopplösa familjer. Dryga jävlar och inget själförtroende. Det är mycket kvar. Men jag vet att jag kan. Jag har format K. Jag är en jävel på VFUn. Jag är grym pedagog och kan barn. Jag kan skapa något underbart, bara jag får chansen. Men när det kommer till de vuxna, till dem som jag eventuellt kan tänka mig att... Jag önskar att någon annan kunde ta tag i det här nu. Jag önskar någon som är starkare, uthålligare, ihärdigare. Någon som ser bortom handlandet och in i det som är jag. Det är otroligt tröttsamt att vara den som står rak i ryggen, i ur och skur, ständigt redo att rädda, hjälpa och fixa. Jag kan inget annat, jag kommer att skydda det lilla jag har till det sista. Men jag drömmer om att slippa stå själv. Jag vill vila.

Under tiden sjunger Bajenklacken opera på SVT1. Det sjukaste.... Men det livar upp. Bajensuportrarna har kastat sina notblad och kör på känsla!