Lärarhögskolan har förstås ingen lätt existens. Läraryrket är under ständig diskussion och lärarhögskolorna likaså. Utbildningen skall ständigt anpassas efter nya direktiv och förändras i takt med de rådande idéerna om en bättre skola/förskola. Detta innebär att i princip varenda kull av lärarstudenter kommer att vara "de första" att gå igenom utbildningen efter "förändringen". Tyvärr går väldigt mycket energi åt till den byråkrati och de tekniska svårigheter en förändring innebär. Mycket kraft läggs på utbildningens form och innehåll men det praktiska förmedlandet av detta innehåll hamnar liksom i skuggan av alla fina ord och byråkratiska processer. Och ord vimlar det av på lärarhögskolan i Stockholm. Kurser, program och institutioner har långa hopplösa namn som "pedagogik, etik och psykologi", "Individ, omvärld och lärande", "kulturanalyser i partnerområdet"...

Den vanliga lärarstudenten är dock inte alls så verbal och inte alls så hemma i samhällsdebatten om "en bättre skola". Den vanliga lärarstudenten vill bara lära sig att bli lärare. That's it. Och de flesta studenter ser inte det svåra i just detta och begriper sig därför inte på det eventuella innehåll som döljs bakom alla ord.

Så lärarhögskolan har visat sig vara en ganska bisarr miljö att vistas i. Krocken mellan lärarhögskolan och dess studenter gör att jag inte kan låta bli att undra hur det kommer att gå för oss, för mina kamrater, för utbildningen och för läraryrket i framtiden. Vad kommer dessa människor (och jag) bli för slags lärare? Det lär ju dröja innan jag får något svar på detta men under tiden kan jag inte låta bli att spekulera. Det är trots allt ganska viktigt.