Skolan erbjöd faktiskt viss stimulans idag. Temat för terminen är det mycket intressanta ämnet språkutveckling. Kan det bli bättre? Men efter en mycket trevlig föreläsning och ett par ganska snabba timmar på jobbet kom alla de senare tidens händelser oväntat över mig som någon jävla tsunami. Kanske var det för att jag har mp3-spelaren på shuffel (de låtar den valde att spela för mig idag var av "gamla känslor" typen). Kanske den stimuli som skolan erbjöd öppnade upp ett tillfälligt blockerat tanke- och känslflöde. Där satt jag i alla fall på en överfull buss 4 och drabbades av en ihålig känsla och av en släng panik. Antagligen var det en kombination av flera faktorer och det står nu klart för mig att jag inte "bearbetat" allt det traumatiska som hänt. Detta gör att jag känner en viss oro. Jag är inte på det klara med var "bearbeta" i sådana här fall innebär. Nog har jag analyserat sönder händelserna för länge sedan och sedan skyfflat bort dem till något mörkt och avlägset hörn av min hjärna. Vad mer kan man göra? Ta lärdom. Säkert. Nej, jag måste klura på det här och försöka ta reda på vad det är jag inte har klarat ut än. Känslor och kärlek kommer alltid finnas, men det är något mer. Kanske behöver jag få reda på orsaken till allt som hände. Jag hatar verkligen att inte förstå, att inte veta om orsaken. Jag behöver struktur och nu är det en aning kaotiskt. Men skolan är kul den här terminen och det känns förbannat skönt. Språkutveckling! Hurra!