Min mormor är en ganska speciell person. Hon har varit med om livet och spenderar nu sina dagar genom att kultivera sina kunskaper och sinnen. Min mormor är som följd av all denna kultivering en fanatisk språkanvändare. Ingen kan, som min mormor, använda superlativ. Ingen kan komma på så schysta liknelser och beskriva personer och situationer så levande som min mormor. Man blir nästan besviken när man möter en person hon pratat om i verkligheten; inget kan slå min mormors beskrivningar. Men så går hon på föreläsningar som "kan få en gråsten att blomma" och läser böcker så "in i den milda grad" mest hela tiden också.

Idag satt jag i ungefär fem timmar och pratade om allt och inget med denna mormor. Det var löjligt hur lätt samtalsämnena avlöste varandra och hur fint flyt vi fick i dialogen. Vi pratade. Vi konverserade inte, som min mormor sa. Stor skillnad där, uppenbarligen. Konversationer tär på kraften och gör en stel och tråkig, tydligen. Hon har flera härliga poänger, min mormor.

Denna släkt, detta matriarkat, dessa heltokiga kvinnor vars gener jag släpar runt på...

Och Loo! Du är också Underbar! Underbarast av dem alla! Haha!