Matchen igår var en höjdare men den märkliga tystnaden mellan mig x fick mig till slut att lacka. I tystnaden växer min osäkerhet – i synnerhet när tystnade är av den oförklarade sorten där borttryckta samtal och liknande figurerar. Visserligen har jag fått en ursäkt, men den förklarade inte mycket. Jag vet att jag inte har något annat än omständigheter att skylla på, likväl vet jag att det antagligen är jag som misstolkar situationer. Jag har aldrig varit särskilt bra på att begripa vad människor menar eller vill om de inte utrycker det konkret. Helst med ord. Och till saken hör att jag inte har mycket till själförtroende. Att det tillhör ovanligheten att folk förklarar sina handlingar och dess orsaker är jag däremot på det klara med. Eller, ja, att jag inte har kommit underfund med vad inkonsekventa beteendemönster betyder, är jag på det klara med och följden av detta är att jag inte vad som väntas av mig (jag vet hellre att jag inte är önskvärd). Jag ber verkligen om ursäkt för detta och om någon har lust att hjälpa mig förstå, så snälla, gör det! Jag skulle hemskt gärna bli synsk, om det hjälpte. Under tiden kan jag inte låta bli att misstänka att det är ett fegspel som pågår, ni är ju uppenbarligen mer intelligenta än mig så jag har ingen bättre förklaring. Jag påstår inte att jag är vidare bra på att vara tydlig själv, men jag jobbar på det. Jag ser på det ungefär så här: Det är i relation till alla er som jag får min menig (om jag kunde finna menig och om det var praktiskt möjligt att leva isolerad, skulle jag göra det). Interaktionen och kommunikationen med er är det som jag finns här för. För att göra det bästa av detta är det viktigt att jag blir tydlig, så att jag kan vara hyfsat säker på att jag förmedlar det jag vill. Tyvärr kräver detta en del av er också. Det är ju interaktionen som är meningsskapande – för mig. Tyvärr hamnar jag allt för ofta i ”debatter” med folk eftersom de verkar definiera sig själva i statiska ”jag tycker så här” termer utan öppning för alternativa, kanske till och med bättre, idéer. Själv skulle jag verkligen uppskatta några och deltar i ett samtal i förhoppningen att något nytt och spännande ska dyka upp, gärna som bevisar att allt det här är helt upp år väggarna fel. Men det är ganska olidligt när samtalen hamnar på en prestigenivå. Det orkar jag inte med längre. Värst är den ordlösa debatten -spelet. Jag är inte rädd för mycket, men detta skrämmer mig. Hur mycket jag än rotar i mina erfarenhetsbanker finns det inget säkert här. Jag blir utelämnad till mig själv – i en relation! Jag blir osäker på vad som förväntas av mig med vem eller vilka det nu är. Och när mina försök att ta reda på det går i stöpet har jag ingen annan metod kvar än provokation. Detta är uppenbarligen ingen vidare metod, men jag kan inget annat (återigen, tipsa mig!). I gårdagens fall ledde detta till att jag faktiskt fick reda på att vi (x och jag) kunde ha blivit något mer. Men eftersom jag nu har ställt till det är det inte längre möjligt. Detta är en aning frustrerande eftersom det var just min osäkerhet på om det var något överhuvudtaget som ledde till min rädsla och mina provokationer. Ni får ursäkta att jag blir en aning rörig, jag försöker bara förstå. Något som också har blivit bemött med tystnad. Men nu vet jag i varje fall vart jag står (ingenstans alls) och hellre det - även om jag inte blivit mycket klokare den här gången, tyvärr.