Idag har jag varit hos polisen och läkaren.

Polisen var just precis vad man kunde vänta sig. Först kanske jag ska påpeka att jag var där som blivande lärare, inte som något annat. Ett studiebesök alltså. I vilket fall som helst var polisen i fråga en pompös typ som specialiserat sig på unga. Han var helt på det klara med vad som är rätt och fel. Han hade givetvis receptet på vad som behöver göras för att alla ska få det bättre. Det är enkelt! Börja behandla barn som vuxna. Ge dem konsekvens. Hårdare tag! För offrens skull (det är nästan så jag blir tårögd). Glöm allt om socialtjänsten. Jag försökete invända att vi lärare har anmälningsplikt till socialtjänsten men inte till polisen, detta hjälpte föga. Trilskas ett barn så vänd er till polisen (barnet måste dock enligt lag, tyvärr, vara minst tolv år). Begås ett brott så begås ett brott, det kvittar varför brottet begås och åldern på förövaren. Det är OERHÖRT viktigt att barnen får känna på hur den riktiga vuxenvärlden hanterar ofog. Att de flesta som är insydda eller på institution har bokstäver i sin diagnos är också oerhört viktigt att påpeka. Men detta kan vi lösa genom att skicka dessa tokar till institutioner på västkusten istället, så fort de fyllt 15. Jahapp! Det var polisen det! Vi lärare har också laga rätt att skicka ut era barn från lekttionen och hålla kvar dem en timme efter ordinarie skoltid. Sen var jag tvungen att gå till doktorn...

...med anledning av min rygg. Jag ringde egentligen bara för att fråga eftersom det har gjort så sjukt ont i flera dagar nu. Det visade sig att läget kunde vara alvarligt så "ring igen imorgonbitti". Det gjorde jag. Det var fel. Jag skulle tydligen ringa till min läkare eftersom jag har bättre kontakt med honom och ryggar är alvarliga. Jag har aldrig träffat min läkare, men visst. Jag ringde. Det var fel. Det här är ju akut och han hanterar inte akuttiderna, det gör receptioniste. Så det var bara att gå tillbaka ett steg i kedjan och ringa tillbaka vårdcentralens växel (jag är lätt skärrad nu eftersom det tydligen är ett allvarligt fel på mig). Nåväl. Till slut får jag en tid som innebär att jag måste sticka tidigare från polisen, men det gjorde verkligen ingenting. I väntrummet, som kanske skulle vara rätt okej om inte vårdpesonalens sinne för estetik hade drabbat det (plastblommor och korstygnsbroderier) möts jag av dr. Hans. Dr. Hans sträcker fram fyra kalla fingrara som jag tappert försöker skaka och så blir invisad i ett undersökningsrum. Han ber mig ta av mig byxorna. VA! Det är i RYGGEN jag har ont i och varför, varför, varför har jag på mig stringtrosor just idag! Jag hatar plagget i fråga! Det är det mest osexiga plagg någonsin! Jag får lägga mig på britsen och Dr. Hans börjar vinkla mina ben åt diverse håll. Sedan upplyser han mig om att jag är ko-bent men att det kan åtgärdas kirurgiskt så att jag inte får framtida problem. Han behandlar mig verkligen inte som vuxen utan som ett litet barn, berömer min smidighet (som en balettdansös) och min styrka (som en oxe) som ingen annan någonsin har gjort, utom möjligen min mamma. Sedan kommer han äntligen till ryggen och upplyser mig nu om att jag är spänd som en fiolsträng. Jag behöver tydligen akupunktur, värmebehandling och ultraljud. Remiss till sjukgymnasten. Och antagligen korrigerande ben-kirurgi.

Och inte fick jag någon kul smärstillande. Jag klarar inte av Voltaren så jag brukar alltid få the real shit men nu har de förekommit mig igen och tagit fram en ny variant av Voltaren inlindad i något slags slemhölje så att den inte skadar magen utan tarmen istället.

Det var min dag det. Och det är bara lunch.