Hade feber. Runt 40 grader. Drömde samma gamla feberdrömmar, men med en ny intressant twist. Tyckte jag i och för sig inte just då, men i morse på väg till praktiken slog det mig att detta var, ja, intressant. Mina feberdrömmar är av den jobbigare varianten. Jag befinner mig om och om igen i livshotande situationer. Hängande från en klippavsats, körandes i hopplös trafik... Det skrämmer mig inte, jag blir bara så trött eftersom jag måste kämpa. I natt saknade jag totalt motivation. Hittade ingen ork att klättra, fann ingen tillräcklig anledning att ta mig tillbaka till denna feberfria och vakna sida av livet. Visst visste jag att det inte är dags för mig än, men jag var på god väg att skita i det. Men då dök r upp. I varje hopplös situation dök just denna av alla människor upp och räddade mig. Hur naturligt som helt tyckte jag då, men så här i efterhand vet jag inte riktigt vad jag ska tro. Är hur som helst betydligt mer vänligt inställd, om inte till och med tacksam för dessa heroiska insatser i min dröm inatt. Tack r.

Men nu ser jag honom på TV4 och håller på att skratta ihjäl mig! Det här är helt vrickat.