Har ni kollat i Murmansk? Antagligen inte. Vi kom inte dit själva heller. Vi kom ärligt talat inte långt alls, rent geografiskt. Frågan är om vi kommit någon vart annars heller. Somliga liknar livet vid en resa, men exakt vad det betyder har jag inte riktigt koll på. Som livsform kan man ju inte låta bli att ibland ställa sig de urtypiska frågorna om mening och orsak. Och ingen catchy metafor verkar hjälpa, hur finurlig den än är. Det är i tomheten, den inuti, som frågorna tar form. Det är på grund av tomheten som allt detta sökande och bökande äger rum. Så är det i alla fall för mig. Och ibland måste jag stanna upp och ställa alla de jobbiga frågorna igen. Det blir långa resonemang med Loo och vi lär antagligen känna oss själva ännu lite bättre. Stämningen är melankolisk och jazzen smeker den annars tysta söndagsmorgonen medhårs. Barndomsminnen blandar sig med dem från igår. Vem jag var, vem jag är och den jag alltid har varit. Jag bygger för tillfället på den som börjat kallas Lott. Loo gav mig mitt första riktiga smeknamn och jag tänkte att denna nya, denna Lott skulle bli lite bättre, lite närmre, lite snyggare. Jag börjar i den som är jag, den som ställer frågorna. Från svaren jag ger mig själv försöker jag forma den som jag ska vara med er. Lott. Det svåraste är att nå fram. Stan Getz spelar vidare och självrannsakan (fy vad religiöst det lät) har börjat likna ett korsförhör med mig själv. Med Loo själv. Med oss. Vi söker så förbannat. Vi letar och letar. Vi letade i oss själva och fann. Även om detta räcker långt så fattas något stort. Något så stort att vi knappt vågar tro att det är på riktigt. För hur hittar man kärleken. Det ser så patetiskt ut, så här, nedskrivet. Kärleken. Jag förstår om ni fnyser. Men så här är det för oss. Vi är obotliga romantiker. Vi har, naturligtvis, andra saker som ger oss mening. Det är otroligt viktigt för oss. Min största är pedagogiken. Jag tror jag kommer att kunna göra nytta inom detta område en vacker dag. Och nu när jag äntligen vet vad jag ska göra med mitt liv, på den fronten, så kan jag faktiskt leva delvis för pedagogiken och det är skönt. Jag kommer aldrig att släppa det. Men trots att kärleken fattas mig kan jag inte låta bli att leva för den. Jag har den inte men mitt tomrum skriker att om jag bara fick älska så som bara jag kan och bli älskad tillbaka så kommer jag att kunna leva så mycket mer och få så mycket mer mening och göra så mycket bättre för alla. Risken är att den kärlek jag vill ha inte finns. Jag har aldrig varit riktigt lycklig i ett förhållande men jag har älskat som få. För att jag kan och för att jag vill. Nu sitter jag här, Lott. Nu sitter jag här och undrar vad som ska hända härnäst. Hur ska jag vinkla mig själv så att jag klarar av allt det som jag har framför mig. Hur ska jag få saker att hända. Jag har aldrig älskat eller blivit älskad som Lott, hon är en så ny version. Jag har inte ens sett Murmansk. Men jag erkänner helt och hållet att detta är vad jag söker. Jag tänker inte låtsas som något annat. Jag söker kärleken.

Love and respect. Cause and effect.