När jag åker förbi Åkeshov tänds gatubelysningen. I lurarna spelar John B - Celebrity. Tankarna vandrar tillbaka till livet för många år sedan ute på den extrema vänsterkanten. Jag var en yngre och mycket naivare variation i betydligt mer rosa. Men det är fina minnen av aktiva dagar. Vi satt uppe hela nätter och tänkte ut kreativa demos där i Uppsala, cyklade runt och dekorerade den urbana miljön, eller hånglade. Vi satte upp gränser med gul/svart tejp på Stora torget under rusningen utklädda till gränsvakter och lät ingen utan pass att passera. Blåa kommuntanten klättrade ner från kommunhuset och krävde att få komma över ”vår mark”, men nej. Inte utan giltigt pass. Det är min stad, skrek hon. Jaså, sa vi. Kan du bevisa det? Hon blev rasande. Skulle skicka snuten på oss. Vi hade riktigt kul. Vi delade ut äpplen utanför Mc. Donalds och hånglade lite till. I Stockholm satt vi uppe och betalade folks böter på Planka. Jag hamnade på Direkt Aktion och skrev lite, men mest jobbade, jag och några till, fram en helt underbar mötesteknik som jag reste land och rike runt med. Men det bästa av allt var jargongen. Visst fanns det hierarkier här, men vi inneslöt folk, var toleranta och försökte till varje pris förstå och finna lösningar. Det blev tradigt ibland med alla interna problem som skulle upp på dagordningen, men alla skulle få vara med på schysta villkor. Musiken var dock ett stort minus, så några av oss var tvungna (då för riktigt länge sedan, i Uppsala) att lyssna på Elegant Machinery i ren trots. Men sedan blev jag för gammal, tvivel och frustration tog över. Jag blev utsliten på kuppen. Tog för mycket ansvar, stora risker och hade ett helvete på andra fronter. Men det var, som man säger, tider. Och när jag träffar Mattias och Emelie, någon gång då och då, saknar jag den underbara miljö vi skapade runt oss. Vi kanske inte kunde förändra världen, men vi skapade något fantastiskt då, för oss och de runt omkring. Vi var trygga med varandra och trygga för andra. Vi kunde lita på varandra och andra kunde lita på oss. Vi var beredda att lyssna, lära och göra. Men det blev för tungt. Vi var för få. I dag är jag inte lika tolerant. Jag klarar inte av folk längre. Jag orkar inte. Men jag saknar det.