Ja, nu har jag inte skrivit på en evighet. Dåligt av mig, men livet kom emellan och det har varit så intensivt. Jag spenderar tiden i en lägenhet i närheten av skanstull. Jag sitter ihopslingrad i en soffa. Jag förvandlas till vi och tiden har funnit nya sätt att flöda. Tiden rinner genom oss, med oss och ifrån oss och ändå ligger den hela tiden framför oss. Och jag är inte ens särskilt rädd. Ett lugn i vetskap om att det kommer en timme till och sen en till... Även när morgonen lider mot sitt slut, tv:n måste stängas av och vi måste bli du och jag igen, separerade, på olika håll, så finns det mer tid. En intensiv känsla av lycka kommer inifrån och som ljus strålar den ut genom mig. Det syns. Folk undrar och frågar. Loo säger att det hörs hur der strålar. Han ser det och in i mig på ett märkligt och befriande sätt. Jag försöker låta bli att spekulera eller hoppas. Jag ignorerar fullständigt att det är farlig, att det kan göra ont. Jag känner mig så hel och så tillfreds att det inte riktigt är möjligt att vara den pragmatiker jag annars brukar stoltsera mig med att vara. Jag är så nöjd och jag får inte nog. Jag tröttnar inte, jag hör inga varningsklockor. Jag har varit så mycket Lott jag kan vara, från första början. Jag har inte gömt mig eller hycklat. Jag har inte blivit passiv eller på annat sätt förändrat den jag är den här gången. Ändå, trots att jag inte har vidtagit en enda försiktighetsåtgärd, så är jag inte rädd. Varje sekund är värd mer än vad eventuella lidanden kan kosta mig. Det är inget spel. Det är nu och det verkar vara verkligt.