Alltså. Det här måste bara dokumenteras.

Det utspelar sig på en krog här i Stockholm. Det är jag och en karl som dricker öl och samtalar lite om allt möjligt. Men samtalet tar plötsligt en oväntad vändning och det är denna vändning jag vill föreviga genom att nu skriva ner det som sades. Men först måste ni få ett litet referat av vad som sades innan. Killen i fråga har suttit och berättat om sitt kriminella och våldsamma liv. Han har nogsamt redogjort för alla rättegångar han har att vänta och hur lång tid han kommer att behöva sitta inne den här gången. Jag tycker att det är en ganska spännande historia, men så händer det här:

Han: Jag vet vad du vill ha i ett förhållande och jag vet vad du behöver.
Jag: Jaså! Vad spännande, berätta!
Han: Du behöver trygghet. Du behöver någon som finns där för dig i alla lägen, som ställer upp och som finns där både när det är bra och dåligt. Någon som låter dig ta plats och ger dig tid. Någon som hjälper dig, ja trygghet alltså.
Jag: Det var insiktsfullt av dig.
Han: Jag skulle kunna vara den som ger dig den tryggheten.
Jag (förvånat): Det var vänligt av dig, men skulle inte du åka in igen snart sa du?
Han: Jo men de har besöksrum. Du vet, privata.

Han förstod inte varför jag inte kunde sluta skratta och jag kände inte att det var någon idé att förklara. Men just denna lilla episod sammanfattar fint varför alla mina förhållanden har gått åt helvete.