Ibland ska allt hända precis på en gång, efter lång olidlig torka. Efter riktigt ordentliga ostbrickor, som bror stod för, tog Loo och jag en cider i näven och gav oss iväg, tillbaka in till stan, till Mango. Där stod gårdaren och skulle charma in sig med både det ena och det andra. Långa tal om att han alltid kommer att ställa upp och att han alltid finnas där för mig var bara en början. M hade en Räv och de båda kom i matchande Fred Perry plagg. Ett mycket känsloladdat läge. En stund fick det vara sådär men sedan måste M, likt Askungen, att ge sig iväg innan klockan slog tolv och då plocka med sig räv och allt. Fick dock numret som jag sedan flitigt använde mig av. Mango blev plötsligt ihåligt och tomt så det fick bli Grottan istället. Knappt hade jag lyckats få tag på en öl innan r dyker upp, sätter sig bredvid mig och vill prata om vårt dåliga brake-up. Bra initiativ, det är något jag funderat över själv, men han måste ut och röka och det var det sista jag såg av honom. Han försvann. Mycket märkligt. Men jag och räven hade flitigt skickat medelanden fram och tillbaka och så kom kvällen och helgen att bedrivas på ett annat hörn av Söder. Det är inte alla som har pluggat praktisk filosofi på SU och som spelar Frozen. Ibland är det nästan så man blir religiös när man tänker på hädelseförlopp.

Ser, hos D, en film om Elvis som lever. Han bytte liv med en impersonator och bor nu på ett ålderdomshem. Tillsammans måste han och Kennedy (som också lever, på samma ålderdomshem) ta kål på en själätandes mumie. Går hem och Loo är någon annanstans. Det känns konstigt nu. Så mycket har hänt. Så mycket har jag tänkt och så mycket har jag berättat. Kunde inte hejda mig själv. Räven tittade på mig och sa att jag är normal. Det är inget fel på mig. Vem vet. Han kanske har rätt. Elvis dog på slutet, men precis innan det formade stjärnorna på Texas natthimmel sig till hieroglyfer. Där stod: Allt är bra. (Jag rekommenderar förövrigt inte filmen).