I Sumpan, hos E, ser det fördjävligt ut och superlativen haglar för att beskriva tillståndet. Ett ”emergency call” inträffade medan jag sov vilket får mig att hispa av oro. Träningsvärk avlöses med ont i halsen så jag petar i mig Tylenol för att klara dagen. Min kurslärare har idag identifierat mig som outstanding vilket på sitt sätt kan vara en sanning. Jag upplever mig verkligen som utanförstående eller utstående, beroende på graden av martyrskap för dagen. I alla fall outstanding i den mening att jag inte känner någon tillhörighet med de andra. Nu börjar den intressanta kampen min lärare kommer leda in mig i. Hon vs. Jag. Ofrivilligt dras jag in i konflikter och situationer jag verkligen försöker undvika. Hos E, där allt är inrökt, ville jag ta hand om och städa upp efter en annan, en älskad för att som min mor utrycker det ”mota Olle i grind” men jag hade inte verktygen att göra det med. Jag var bokstavligen utelåst. Utan att veta vad emergency callet rör sig om sitter jag här och hispar och trots att det jag försöker göra i skolan är att lära mig och uttrycka mig tydligt så hotar jag tydligen ordningen bara genom att vara duktig. Och i någon slags skam över mina egna begränsningar, inser jag att det enda jag kan göra idag är att peta i mig ytterligare lite Tylenol och fortsätta att i vanlig ordning utföra de uppgifter som ligger på mig. Och i alla dessa andra vagare samanhang där det blir svårt för mig att se vart mitt ansvar slutar och någon annans tar vid så får jag väl försöka, så gott jag kan, och hoppas att jag inte blir mer missförstådd på vägen. Men faktiskt är jag antagligen den lyckligaste av alla inblandade, för mitt i allt mitt måndagselände hägrar en räv i slutet av dagen med en förmåga att med en enda blick trolla bort det dåliga och med ett enda leende förvandla mitt sinnestillstånd så det kommer i harmoni.