Ja, nu har jag inte skrivit på en evighet. Dåligt av mig, men livet kom emellan och det har varit så intensivt. Jag spenderar tiden i en lägenhet i närheten av skanstull. Jag sitter ihopslingrad i en soffa. Jag förvandlas till vi och tiden har funnit nya sätt att flöda. Tiden rinner genom oss, med oss och ifrån oss och ändå ligger den hela tiden framför oss. Och jag är inte ens särskilt rädd. Ett lugn i vetskap om att det kommer en timme till och sen en till... Även när morgonen lider mot sitt slut, tv:n måste stängas av och vi måste bli du och jag igen, separerade, på olika håll, så finns det mer tid. En intensiv känsla av lycka kommer inifrån och som ljus strålar den ut genom mig. Det syns. Folk undrar och frågar. Loo säger att det hörs hur der strålar. Han ser det och in i mig på ett märkligt och befriande sätt. Jag försöker låta bli att spekulera eller hoppas. Jag ignorerar fullständigt att det är farlig, att det kan göra ont. Jag känner mig så hel och så tillfreds att det inte riktigt är möjligt att vara den pragmatiker jag annars brukar stoltsera mig med att vara. Jag är så nöjd och jag får inte nog. Jag tröttnar inte, jag hör inga varningsklockor. Jag har varit så mycket Lott jag kan vara, från första början. Jag har inte gömt mig eller hycklat. Jag har inte blivit passiv eller på annat sätt förändrat den jag är den här gången. Ändå, trots att jag inte har vidtagit en enda försiktighetsåtgärd, så är jag inte rädd. Varje sekund är värd mer än vad eventuella lidanden kan kosta mig. Det är inget spel. Det är nu och det verkar vara verkligt.

Lördag Skolflickkjolen är på, första lagret smink är klart, håret är fabulöst efter en dust med vår nya plattång. Men vin blev det inte, för det tror fan att det var helgdag och systemet därmed stängt. Lika bra. Ska koka kaffe som skall drickas spartanskt; utan mjölk. Dessutom har jag äntligen funnit en handväska som både är snygg och stor nog att rymma smink, kursböcker, skissblock och hela min pennsamling. Loo gräver i garderoben efter vad det nu är för plagg som är kvällens rätta.

Jag har sovit så länge att det är svårt att ta steget tillbaka över till vakenheten. Kroppen vet tydligen bäst och när chans ges att för en gångs skull kunna sova bort ett virus så varför inte. Jag är faktiskt bra så mycket friskare nu. Vi vaknade dock runt 02 av en slags hunger som fick Loo att springa ner till Hornsgatan och införskaffa falafel åt oss båda som sedan avnjöts till nattelevisionens ganska speciella utbud. Mr. Blund kom sedan på återbesök och kroppen fick ytterliga lugn och ro att bekämpa virusangreppet och nu är det lördag.

Och inte vilken lördag som helst, denna har varit planerad sedan länge. Folk är på väg över så snart får vi se hur det utvecklar sig. Sminket ska fixas klart och kaffet ska få göra sitt. Förhoppningsvis lever dagen upp till förväntningarna trots att det inte är lika viktigt längre med tanke på hur saker har utvecklats den senaste veckan, både för Loo och för mig.

Adventsstjärnan (som fick komma upp i förtid) lyser över oss. Fast om det verkligen blir advent och väntanstider i år återstår att se. Året döptes till Elation Station av en anledning och snart är det slut. Det har varit ett helvete och jag kan inte påstå att jag gillat det särskilt men om det kunde fortsätta så här som det är nu så kanske det äntligen blir en aning begripligt och uthärdligt, ja till och med trevligt. Då kan nästa år bli större och mer. Inte bara ruta ett om och om igen. Men nu är det lördag, folk är på väg och kaffevattnet kokar. Vi får se. Mitt humör situationspendlar och det kan det ju få göra nu, nu när allt är bra.

Helgen blev ju helt otippat en bubblare som snabbt tog sig in på toppen av listan. Gårdagskvällen var också intressant. Blev lämnad ensam en stund hos räven och satt framför den välfungerande tv:n där jag drev in i någon slags halvdvala, något jag bara gör i miljöer där jag känner mig trygg. Det går undan och nu har jag börjat göra alla de där jobbiga småtabbarna som jag alltid gör när jag känner så här. Jag uttrycker mig klantigt och stavar fel. Jag har blivit klumpig och en aning obetänksam. Detta är antagligen mitt omedvetna som är i farten och testar det nya läget. Och medan det saboterar för mig går jag omkring och fånler. Och så är det mitt förnuft, naturligtvis, som skriker åt mig att inte inbilla mig något. Detta är ingenting, hojtar röster i mitt huvud. Alla de där tecknen som haglar tätt, det betyder ingenting och jag borde verkligen tänka på hur det brukar gå. Men jag fortsätter att le och är helt enkelt livrädd. Allt är alltid så märkligt och jag kommer inte att få några svar. Så go with it girl, säger rösten som är jag. Njut av det du får och oroa dig inte så förbannat.