När antistereotypen blir en stereotyp faller en mängd mening ut i det fördömda. Jag har tänkt och tänkt på vad jag skulle kunna göra, men jag är låst. Jag kan inte se vad som skulle vara av nytta och vad som skulle skada. Jag har inte fått det jag behöver för att kunna lyfta och bära igen. Det är hemskt att det är så. Jag behöver någonting litet, något värdefullt, något som ger mig styrkan tillbaka i en relation som återigen har havererat. Men detta krav är i sig orimligt i den situation som vi befinner oss i nu. Jag kan alltså bara vänta, grubbla och önska det bästa. Samtidigt härjar en ilska i mig som gör att jag fördömer och önskar bort. Det är tvåuddade känslor som tar stor en del av mina tankar. Jag blir svag av trötthet då detta ger mig litet utrymme för vila. Under tiden talar människor i kliché och rör sig i förutbestämda mönster. Det är overkligt att se. Vad är medvetet av allt detta? Inte mycket. Det är en serie av verkan från orsaker som inte är uppenbara för någon och orsakerna själva ligger i så många lager och i ett sådant djup att frågan är hur intressanta de egentligen är, mer än som förklaring. Jag bryr mig om den i epicentrumet något förbannat och önskar att det var möjligt att hitta en väg igenom detta. Jag vill flytta dig från detta helvetescentrum till en skön periferi men jag har inte medlen.

I Sumpan, hos E, ser det fördjävligt ut och superlativen haglar för att beskriva tillståndet. Ett ”emergency call” inträffade medan jag sov vilket får mig att hispa av oro. Träningsvärk avlöses med ont i halsen så jag petar i mig Tylenol för att klara dagen. Min kurslärare har idag identifierat mig som outstanding vilket på sitt sätt kan vara en sanning. Jag upplever mig verkligen som utanförstående eller utstående, beroende på graden av martyrskap för dagen. I alla fall outstanding i den mening att jag inte känner någon tillhörighet med de andra. Nu börjar den intressanta kampen min lärare kommer leda in mig i. Hon vs. Jag. Ofrivilligt dras jag in i konflikter och situationer jag verkligen försöker undvika. Hos E, där allt är inrökt, ville jag ta hand om och städa upp efter en annan, en älskad för att som min mor utrycker det ”mota Olle i grind” men jag hade inte verktygen att göra det med. Jag var bokstavligen utelåst. Utan att veta vad emergency callet rör sig om sitter jag här och hispar och trots att det jag försöker göra i skolan är att lära mig och uttrycka mig tydligt så hotar jag tydligen ordningen bara genom att vara duktig. Och i någon slags skam över mina egna begränsningar, inser jag att det enda jag kan göra idag är att peta i mig ytterligare lite Tylenol och fortsätta att i vanlig ordning utföra de uppgifter som ligger på mig. Och i alla dessa andra vagare samanhang där det blir svårt för mig att se vart mitt ansvar slutar och någon annans tar vid så får jag väl försöka, så gott jag kan, och hoppas att jag inte blir mer missförstådd på vägen. Men faktiskt är jag antagligen den lyckligaste av alla inblandade, för mitt i allt mitt måndagselände hägrar en räv i slutet av dagen med en förmåga att med en enda blick trolla bort det dåliga och med ett enda leende förvandla mitt sinnestillstånd så det kommer i harmoni.