Skolan erbjöd faktiskt viss stimulans idag. Temat för terminen är det mycket intressanta ämnet språkutveckling. Kan det bli bättre? Men efter en mycket trevlig föreläsning och ett par ganska snabba timmar på jobbet kom alla de senare tidens händelser oväntat över mig som någon jävla tsunami. Kanske var det för att jag har mp3-spelaren på shuffel (de låtar den valde att spela för mig idag var av "gamla känslor" typen). Kanske den stimuli som skolan erbjöd öppnade upp ett tillfälligt blockerat tanke- och känslflöde. Där satt jag i alla fall på en överfull buss 4 och drabbades av en ihålig känsla och av en släng panik. Antagligen var det en kombination av flera faktorer och det står nu klart för mig att jag inte "bearbetat" allt det traumatiska som hänt. Detta gör att jag känner en viss oro. Jag är inte på det klara med var "bearbeta" i sådana här fall innebär. Nog har jag analyserat sönder händelserna för länge sedan och sedan skyfflat bort dem till något mörkt och avlägset hörn av min hjärna. Vad mer kan man göra? Ta lärdom. Säkert. Nej, jag måste klura på det här och försöka ta reda på vad det är jag inte har klarat ut än. Känslor och kärlek kommer alltid finnas, men det är något mer. Kanske behöver jag få reda på orsaken till allt som hände. Jag hatar verkligen att inte förstå, att inte veta om orsaken. Jag behöver struktur och nu är det en aning kaotiskt. Men skolan är kul den här terminen och det känns förbannat skönt. Språkutveckling! Hurra!

Detta är en helt ny grej. Jag hatar nämligen att skriva och har ännu inte kommit underfund med varför jag valt att göra detta. Det kan vara för mina vänners skull men antagligen mest för min egen: mitt språk och mitt självförtroende. Eller så är det en slags post-relationsterapi, ett sätt att samla ihop mig själv efter ännu en söndertrasad dröm. Life goes on...

Skolan startade igen igår. Jag styrde ut mig i skolflickekjol, 40-tals frisyr och hade rosa anteckningsblock. Det visade sig dock vara ett slöseri med energi då jag fick syn på mina kamrater. En större samling människor som låter sitt yttre förfalla har jag aldrig stött på och inte verkar de ha förmåga att uppskatta andras ansträgningar heller. Tack och lov så är vi indelade i mindre klasser och just min verkar vara ett undantag från denna annars grå massa. Vi hade vårt första seminarium idag och det känndes bättre, ja, faktiskt bra att vara tillbaka.

Men på jobbet började föräldrarna till barnen jag tar hand om fråga mig hur det går för mig och Q att hitta en större lägenhet. Jag har inte klarat av att berätta för dem att det är slut. De har engagerat sig mycket i oss. Jag orkar inte med deras blickar och frågor (välmenande). Jag vet inte vad jag ska säga. -Eh, ja, han är ju psykiskt sjuk och har försökt ta livet av sig. Jag måste komma på något bra och tillsvidare får jag helt enkelt svara undvikande.