det tog två minuter för en tillfixad Loo med medhörande Lott att hamna i resarverad hörna med flödande sprit. DJ killen hade uppenbara problem att kombinera hitmusiken med det han egentligen ville spela, grym house, så det blev inga timmar på dansgolvet, men de studer som blev av var inte av denna värld. Jag brukar intaga ett dansgolv i syftet att dansa. Enbart. Men den här gången kände vi att det var läge att göra en koll på om vi fortfarande, efter alla dessa år har det. Det hade vi. I stora mängder och vi regerade golvet och fick varenda jävel att vilja ha mer. Att det hela slutade på kungsholmen kanske kan diskuteras. Jag föredrar, givetvis, de som har hjärtat på söder, men va fan. Det var en helkväll. M skulle jag för tillfället vilja strypa, men bortsätt från den lilla detaljen så, ja. Nästa fredag är det dags att flytta upp det hela ett par pinnhål, hitta ett bättre tillhåll med lite mer motstånd och lite bättre dansgolv.

Matchen igår var en höjdare men den märkliga tystnaden mellan mig x fick mig till slut att lacka. I tystnaden växer min osäkerhet – i synnerhet när tystnade är av den oförklarade sorten där borttryckta samtal och liknande figurerar. Visserligen har jag fått en ursäkt, men den förklarade inte mycket. Jag vet att jag inte har något annat än omständigheter att skylla på, likväl vet jag att det antagligen är jag som misstolkar situationer. Jag har aldrig varit särskilt bra på att begripa vad människor menar eller vill om de inte utrycker det konkret. Helst med ord. Och till saken hör att jag inte har mycket till själförtroende. Att det tillhör ovanligheten att folk förklarar sina handlingar och dess orsaker är jag däremot på det klara med. Eller, ja, att jag inte har kommit underfund med vad inkonsekventa beteendemönster betyder, är jag på det klara med och följden av detta är att jag inte vad som väntas av mig (jag vet hellre att jag inte är önskvärd). Jag ber verkligen om ursäkt för detta och om någon har lust att hjälpa mig förstå, så snälla, gör det! Jag skulle hemskt gärna bli synsk, om det hjälpte. Under tiden kan jag inte låta bli att misstänka att det är ett fegspel som pågår, ni är ju uppenbarligen mer intelligenta än mig så jag har ingen bättre förklaring. Jag påstår inte att jag är vidare bra på att vara tydlig själv, men jag jobbar på det. Jag ser på det ungefär så här: Det är i relation till alla er som jag får min menig (om jag kunde finna menig och om det var praktiskt möjligt att leva isolerad, skulle jag göra det). Interaktionen och kommunikationen med er är det som jag finns här för. För att göra det bästa av detta är det viktigt att jag blir tydlig, så att jag kan vara hyfsat säker på att jag förmedlar det jag vill. Tyvärr kräver detta en del av er också. Det är ju interaktionen som är meningsskapande – för mig. Tyvärr hamnar jag allt för ofta i ”debatter” med folk eftersom de verkar definiera sig själva i statiska ”jag tycker så här” termer utan öppning för alternativa, kanske till och med bättre, idéer. Själv skulle jag verkligen uppskatta några och deltar i ett samtal i förhoppningen att något nytt och spännande ska dyka upp, gärna som bevisar att allt det här är helt upp år väggarna fel. Men det är ganska olidligt när samtalen hamnar på en prestigenivå. Det orkar jag inte med längre. Värst är den ordlösa debatten -spelet. Jag är inte rädd för mycket, men detta skrämmer mig. Hur mycket jag än rotar i mina erfarenhetsbanker finns det inget säkert här. Jag blir utelämnad till mig själv – i en relation! Jag blir osäker på vad som förväntas av mig med vem eller vilka det nu är. Och när mina försök att ta reda på det går i stöpet har jag ingen annan metod kvar än provokation. Detta är uppenbarligen ingen vidare metod, men jag kan inget annat (återigen, tipsa mig!). I gårdagens fall ledde detta till att jag faktiskt fick reda på att vi (x och jag) kunde ha blivit något mer. Men eftersom jag nu har ställt till det är det inte längre möjligt. Detta är en aning frustrerande eftersom det var just min osäkerhet på om det var något överhuvudtaget som ledde till min rädsla och mina provokationer. Ni får ursäkta att jag blir en aning rörig, jag försöker bara förstå. Något som också har blivit bemött med tystnad. Men nu vet jag i varje fall vart jag står (ingenstans alls) och hellre det - även om jag inte blivit mycket klokare den här gången, tyvärr.

Med sushiris i kastrullen och sushitema på helgen, den som jag nu håller på att försegla, har jag beslutat att träffa gamla vänner. Jag har mycket märkliga nya skor med kilklack. Detta är ännu ett led i mitt projekt att komma över en av mina mer känsliga punkter. Det är inte bara skrivandet som ömmar, nej, det är min längd också. Så jag tänkte att det bästa jag kan göra är att ta tjuren vid hornen och bli ännu längre. Drygt en och åttifem. En fashionabel längd som passar på catwalken. Catwalken får bli min älskade stad, Stockholm. En perrong, en trottoar, ja, nästan vad som helst duger. Cleo glor på ingenting och Loo sover bort det värsta. Jag ska ge mig ut iförd märkliga skor för att möta gamla vänner, kanske dyker det upp en ny. Idolrepriserna och amerikanska skrikiga ungar på min vrickade tv gör mig galen. De låter nästan lika, supernannyns ungar och dessa wailande svenska ungdomar.

Så! Nu har jag lagat sushi och sminkat mig. Både sushin och jag blev grymt snygga. Sushin och mitt läppglans från Lancôme smakar dessutom riktigt bra (läppglanset smakar inte sushi, det smakar hallon, bara så ni inte får för er något). Det är fredag och det är höst, även om vädret försöker låtsas som att det är sommar så är det faktiskt nästan oktober och därmed höst! Det kommer bära ut i natten som, hösten till ära, är mörk. Och det kommer bedrivas en stor mängd nattliga aktiviteter på Stockholms dansgolv och barer. Jag drömde om en man i hatt, kanske dykar han också upp, man vet aldrig så noga. Så länge natten håller sig mörkt och jag har mitt läppglans i väskan kan allt bara bli bättre, oavsett hattar, så nu gott folk bär det av. Håll i hatten!

Loo is back in da house. Det firas med en härlig helg fylld av spex och spektakel. Skolan och tentan har fallit offer för trivsel, fest och kamratskap. Valet närmar sig också, som alla vet, och det ska bli riktigt kul att springa till vallokalen i, antagligen, ganska trasigt tillstånd på söndag. Det är en ljuvlig blandning av allvar och spex som färgar den närmsta tiden. jag har inte lyckats bygga upp den stress som är rimlig med tanke på det omöjligt stora antal sidor text som ska vara färdiga om en vecka. Jag har dock blivit medveten om att jag borde känna mig stressad så jag jobbar på det. Men först ska denna helg avverkas. Välkommen hem Loo!

Idag har jag varit hos polisen och läkaren.

Polisen var just precis vad man kunde vänta sig. Först kanske jag ska påpeka att jag var där som blivande lärare, inte som något annat. Ett studiebesök alltså. I vilket fall som helst var polisen i fråga en pompös typ som specialiserat sig på unga. Han var helt på det klara med vad som är rätt och fel. Han hade givetvis receptet på vad som behöver göras för att alla ska få det bättre. Det är enkelt! Börja behandla barn som vuxna. Ge dem konsekvens. Hårdare tag! För offrens skull (det är nästan så jag blir tårögd). Glöm allt om socialtjänsten. Jag försökete invända att vi lärare har anmälningsplikt till socialtjänsten men inte till polisen, detta hjälpte föga. Trilskas ett barn så vänd er till polisen (barnet måste dock enligt lag, tyvärr, vara minst tolv år). Begås ett brott så begås ett brott, det kvittar varför brottet begås och åldern på förövaren. Det är OERHÖRT viktigt att barnen får känna på hur den riktiga vuxenvärlden hanterar ofog. Att de flesta som är insydda eller på institution har bokstäver i sin diagnos är också oerhört viktigt att påpeka. Men detta kan vi lösa genom att skicka dessa tokar till institutioner på västkusten istället, så fort de fyllt 15. Jahapp! Det var polisen det! Vi lärare har också laga rätt att skicka ut era barn från lekttionen och hålla kvar dem en timme efter ordinarie skoltid. Sen var jag tvungen att gå till doktorn...

...med anledning av min rygg. Jag ringde egentligen bara för att fråga eftersom det har gjort så sjukt ont i flera dagar nu. Det visade sig att läget kunde vara alvarligt så "ring igen imorgonbitti". Det gjorde jag. Det var fel. Jag skulle tydligen ringa till min läkare eftersom jag har bättre kontakt med honom och ryggar är alvarliga. Jag har aldrig träffat min läkare, men visst. Jag ringde. Det var fel. Det här är ju akut och han hanterar inte akuttiderna, det gör receptioniste. Så det var bara att gå tillbaka ett steg i kedjan och ringa tillbaka vårdcentralens växel (jag är lätt skärrad nu eftersom det tydligen är ett allvarligt fel på mig). Nåväl. Till slut får jag en tid som innebär att jag måste sticka tidigare från polisen, men det gjorde verkligen ingenting. I väntrummet, som kanske skulle vara rätt okej om inte vårdpesonalens sinne för estetik hade drabbat det (plastblommor och korstygnsbroderier) möts jag av dr. Hans. Dr. Hans sträcker fram fyra kalla fingrara som jag tappert försöker skaka och så blir invisad i ett undersökningsrum. Han ber mig ta av mig byxorna. VA! Det är i RYGGEN jag har ont i och varför, varför, varför har jag på mig stringtrosor just idag! Jag hatar plagget i fråga! Det är det mest osexiga plagg någonsin! Jag får lägga mig på britsen och Dr. Hans börjar vinkla mina ben åt diverse håll. Sedan upplyser han mig om att jag är ko-bent men att det kan åtgärdas kirurgiskt så att jag inte får framtida problem. Han behandlar mig verkligen inte som vuxen utan som ett litet barn, berömer min smidighet (som en balettdansös) och min styrka (som en oxe) som ingen annan någonsin har gjort, utom möjligen min mamma. Sedan kommer han äntligen till ryggen och upplyser mig nu om att jag är spänd som en fiolsträng. Jag behöver tydligen akupunktur, värmebehandling och ultraljud. Remiss till sjukgymnasten. Och antagligen korrigerande ben-kirurgi.

Och inte fick jag någon kul smärstillande. Jag klarar inte av Voltaren så jag brukar alltid få the real shit men nu har de förekommit mig igen och tagit fram en ny variant av Voltaren inlindad i något slags slemhölje så att den inte skadar magen utan tarmen istället.

Det var min dag det. Och det är bara lunch.

Varför ska allt alltid upprepa sig. Mina ex har fått nippran allihop och ska kontakta mig, träffa mig eller till och med hota med att ta livet av sig om jag inte vill ge en chans till. Det har blivit så mycket att jag har fått ryggskott. Nu har tydligen den suicidale av mina ex kommit på bättre tankar och ser mig som en "syster" som man ska hjälpa och ge goda råd istället. Sådär huxflux. Exempelvis så ska jag försöka släppa kontrollen och sluta vara så fixerad vid mina prestationer i skolan och på jobbet. Ha! Kommer inte att hända! Inte konstigt att det tog slut! Vad de andra har sagt tänker jag inte skriva om här, men kontentan av alltihopa är att jag har fått ett ganska tungt samvete. För även om jag helt plötsligt är ämne för utelandet av goda råd så är det tydligen så att om jag bara skärpte mig så skulle jag kunna göra dessa olyckliga individer lyckliga igen. Det fungerade förvisso inte då, när vi var tillsammans, men nu ska det plötsligt gå alldeles utmärkt.

Jag vill inte.

Min mormor är en ganska speciell person. Hon har varit med om livet och spenderar nu sina dagar genom att kultivera sina kunskaper och sinnen. Min mormor är som följd av all denna kultivering en fanatisk språkanvändare. Ingen kan, som min mormor, använda superlativ. Ingen kan komma på så schysta liknelser och beskriva personer och situationer så levande som min mormor. Man blir nästan besviken när man möter en person hon pratat om i verkligheten; inget kan slå min mormors beskrivningar. Men så går hon på föreläsningar som "kan få en gråsten att blomma" och läser böcker så "in i den milda grad" mest hela tiden också.

Idag satt jag i ungefär fem timmar och pratade om allt och inget med denna mormor. Det var löjligt hur lätt samtalsämnena avlöste varandra och hur fint flyt vi fick i dialogen. Vi pratade. Vi konverserade inte, som min mormor sa. Stor skillnad där, uppenbarligen. Konversationer tär på kraften och gör en stel och tråkig, tydligen. Hon har flera härliga poänger, min mormor.

Denna släkt, detta matriarkat, dessa heltokiga kvinnor vars gener jag släpar runt på...

Och Loo! Du är också Underbar! Underbarast av dem alla! Haha!

Min syster är en fantastisk människa. Det har varit många turer, det har varit jobbiga tider, det har varit ett helvete och det har varit underbart. Engla! Du är underbar.

Lärarhögskolan har förstås ingen lätt existens. Läraryrket är under ständig diskussion och lärarhögskolorna likaså. Utbildningen skall ständigt anpassas efter nya direktiv och förändras i takt med de rådande idéerna om en bättre skola/förskola. Detta innebär att i princip varenda kull av lärarstudenter kommer att vara "de första" att gå igenom utbildningen efter "förändringen". Tyvärr går väldigt mycket energi åt till den byråkrati och de tekniska svårigheter en förändring innebär. Mycket kraft läggs på utbildningens form och innehåll men det praktiska förmedlandet av detta innehåll hamnar liksom i skuggan av alla fina ord och byråkratiska processer. Och ord vimlar det av på lärarhögskolan i Stockholm. Kurser, program och institutioner har långa hopplösa namn som "pedagogik, etik och psykologi", "Individ, omvärld och lärande", "kulturanalyser i partnerområdet"...

Den vanliga lärarstudenten är dock inte alls så verbal och inte alls så hemma i samhällsdebatten om "en bättre skola". Den vanliga lärarstudenten vill bara lära sig att bli lärare. That's it. Och de flesta studenter ser inte det svåra i just detta och begriper sig därför inte på det eventuella innehåll som döljs bakom alla ord.

Så lärarhögskolan har visat sig vara en ganska bisarr miljö att vistas i. Krocken mellan lärarhögskolan och dess studenter gör att jag inte kan låta bli att undra hur det kommer att gå för oss, för mina kamrater, för utbildningen och för läraryrket i framtiden. Vad kommer dessa människor (och jag) bli för slags lärare? Det lär ju dröja innan jag får något svar på detta men under tiden kan jag inte låta bli att spekulera. Det är trots allt ganska viktigt.

Mjölken är inköpt och kaffet skall snart smaka. Försöker tvätta lite samtidigt men två av tumlarna har gått sönder och därmed har tvättstugan förvandlats till en krigszon där det gäller att snabbt som ögat lägga vantarna på det stora torkskåpet innan någon läskig tant hinner före. Jag tror jag blev förkyld inatt. Hosta pågick. Och nu driver jag omkring i en slags febrig fantasivärld där jag har camoflagekläder och en läcker liten hjälm med löv på huvudet. Jag lurpassar bakom en tvättmaskin, redo att kasta mig över skåpet ifråga. Jag behöver nog det där kaffet nu för att bli människa igen.

Skolan slutade att vara stimulerande redan tredje dagen. Tyvärr. Jag hade verkligen behövt lite action på det planet. Det hjälper mig att vara en trevlig, social och harmonisk individ som orkar förstå och bry sig. Nu har jag förvandlats till en hopplös rebell utan något egentligt mål (bortsätt från meningslösa torkskåp). Det kan ändra på sig. Bilderbokstanten har gjort sitt nu och nästa föreläsning kan omöjligt vara lika illa.