Ibland ska allt hända precis på en gång, efter lång olidlig torka. Efter riktigt ordentliga ostbrickor, som bror stod för, tog Loo och jag en cider i näven och gav oss iväg, tillbaka in till stan, till Mango. Där stod gårdaren och skulle charma in sig med både det ena och det andra. Långa tal om att han alltid kommer att ställa upp och att han alltid finnas där för mig var bara en början. M hade en Räv och de båda kom i matchande Fred Perry plagg. Ett mycket känsloladdat läge. En stund fick det vara sådär men sedan måste M, likt Askungen, att ge sig iväg innan klockan slog tolv och då plocka med sig räv och allt. Fick dock numret som jag sedan flitigt använde mig av. Mango blev plötsligt ihåligt och tomt så det fick bli Grottan istället. Knappt hade jag lyckats få tag på en öl innan r dyker upp, sätter sig bredvid mig och vill prata om vårt dåliga brake-up. Bra initiativ, det är något jag funderat över själv, men han måste ut och röka och det var det sista jag såg av honom. Han försvann. Mycket märkligt. Men jag och räven hade flitigt skickat medelanden fram och tillbaka och så kom kvällen och helgen att bedrivas på ett annat hörn av Söder. Det är inte alla som har pluggat praktisk filosofi på SU och som spelar Frozen. Ibland är det nästan så man blir religiös när man tänker på hädelseförlopp.

Ser, hos D, en film om Elvis som lever. Han bytte liv med en impersonator och bor nu på ett ålderdomshem. Tillsammans måste han och Kennedy (som också lever, på samma ålderdomshem) ta kål på en själätandes mumie. Går hem och Loo är någon annanstans. Det känns konstigt nu. Så mycket har hänt. Så mycket har jag tänkt och så mycket har jag berättat. Kunde inte hejda mig själv. Räven tittade på mig och sa att jag är normal. Det är inget fel på mig. Vem vet. Han kanske har rätt. Elvis dog på slutet, men precis innan det formade stjärnorna på Texas natthimmel sig till hieroglyfer. Där stod: Allt är bra. (Jag rekommenderar förövrigt inte filmen).

Alltså. Det här måste bara dokumenteras.

Det utspelar sig på en krog här i Stockholm. Det är jag och en karl som dricker öl och samtalar lite om allt möjligt. Men samtalet tar plötsligt en oväntad vändning och det är denna vändning jag vill föreviga genom att nu skriva ner det som sades. Men först måste ni få ett litet referat av vad som sades innan. Killen i fråga har suttit och berättat om sitt kriminella och våldsamma liv. Han har nogsamt redogjort för alla rättegångar han har att vänta och hur lång tid han kommer att behöva sitta inne den här gången. Jag tycker att det är en ganska spännande historia, men så händer det här:

Han: Jag vet vad du vill ha i ett förhållande och jag vet vad du behöver.
Jag: Jaså! Vad spännande, berätta!
Han: Du behöver trygghet. Du behöver någon som finns där för dig i alla lägen, som ställer upp och som finns där både när det är bra och dåligt. Någon som låter dig ta plats och ger dig tid. Någon som hjälper dig, ja trygghet alltså.
Jag: Det var insiktsfullt av dig.
Han: Jag skulle kunna vara den som ger dig den tryggheten.
Jag (förvånat): Det var vänligt av dig, men skulle inte du åka in igen snart sa du?
Han: Jo men de har besöksrum. Du vet, privata.

Han förstod inte varför jag inte kunde sluta skratta och jag kände inte att det var någon idé att förklara. Men just denna lilla episod sammanfattar fint varför alla mina förhållanden har gått åt helvete.

Och så fick jag en bukett rosor. Och det ska sägas omedelbart att jag inte på något vis uppskattar att få blommor, i alla fall inte snittblommor. De står i en vas, tar plats, vissnar, och dör. För detta ska jag bli enormt tacksam och romantisk till sinnet. Exakt vad som är så romantiskt har jag inte begripit. Jag älskar att få saker, generellt sett, och om han skulle komma med ett smycke, en parfym (rätt sort!) eller någon annan av dessa romantiska klassiker skulle jag säkert, faktiskt, bli en aning tacksam, men det romantiska har garanterat gått mig förbi. Smakfulla prylar - gärna. Men blommor? Det är jättebra för er som fattar poängen och gillar hela blomsterkvastgrejen. Men för mig liknar det pengar i sjön. Och jag gillar inte att känna mig köpt. Särskilt inte när jag inte får något ut av det själv. Alltså: det är ju inte direkt billigt med rosor och va fan! Köp mig hellre något jag faktiskt behöver som nya bomullsrondeller, läppglans eller mjölk till kaffet imorgon bitti. Kom igen! Inga odrägliga förväntningar. I rosfallet förväntar sig säkert karlen att jag ska bli så till mig över dessa att jag efter lämplig tidsrymd hänger dem uppochner, på tork, och sedan låter dem, förevigade, samla damm i en vas eller på en hylla. Men nu är jag inte direkt potpurritjejen med torkad lavendel i var och varannan låda. Jag använder inte prylar för att minnas - det har jag huvudet till. Jag faller inte heller för romantisk musik, eller romantiska middagar. Jag gillar förvisso dyra restauranger men inte med överdriven mängd tända ljus och fiolspel. Det ska vara knullbar musik, öl och kul middagar. Ge mig gärna presenter och skydda mig gärna, men inga rosor. Jag ber! Låt mig slippa! Och det hjälper inte. Jag blir inte mer förtjust i dig för det.

Jag ringde just till öppenvården för att få mina journaler hemskickade. Ulla, psykolog, svarade. Långsam person som är begåvad med att tala i diffusa ordalag. Naturligtvis tänkte jag att jag ju ändå kunde passa på att fråga henne om jag kan få hjälp och så fick jag beskriva mitt tillstånd.

- Jag har problem med mig själv, jag korsar mina egna gränser och sätter mig själv i miljöer och situationer där jag inte borde vara. Till och med nu när det faktiskt står saker på spel för mig.
- Mmm
- Jag har varit väldigt inåtagerande, men under de senare åren har det slagit över åt andra hållet, jag är provokativ och bångstyrig, allt för att spräcka hinnan, jag upplever, mellan mig och min omvärld.

Och så den obligatoriska frågan om döden.

- Tänker du på döden?
- Om du undrar ifall jag tänker ta livet av mig, så nej. Kan inte göra så mot dem jag älskar. Men visst tänker jag på döden. Den är en tröst.
- Mmm
- Alltså, jag klarar inte riktigt av mig själv och jag vet inte hur jag ska gå till väga för att få kontroll över situationer och hur jag ska kunna lita på mig själv. Jag skulle vilja ha lite hjälp här.
- Vilken typ av hjälp vill du ha?
- Ja. Det vet ju inte jag, det skulle jag också behöva hjälp med. Jag vet ju inte ens om det bara är så här det är att leva eller om det faktiskt är något fel på mig. Det utanförskap och den trötthet jag upplever, den impulsivitet och den aggression jag har, är det normalt och i så fall; hur handskas man med detta?
- Mår du bra?
- Va? Nej. I så fall hade jag ju inte bett om din hjälp. Jag vet varken ut eller in och jag hoppas på att det kan finnas någon instans, som inte är mina nära, som kan hjälpa mig att nysta ut allt det här som är jag och att jag skulle kunna få reda på om det faktiskt är något fel på mig eller hur det nu ligger till. Jag är snart 27 år och har slut på ursäkter och trots att jag är väldigt analytisk, bra på det jag gör och väl medveten om vad jag gör för fel så klarar jag inte riktigt det här.
- Ja. Jag ska prata med teamet du tillhör så får de höra av sig till dig.
- Jaha, men tror du att ni kan hjälpa mig, eller…
- Nja, jag undrar ju lite om det här verkligen handlar om psykisk ohälsa, det kan ju vara så att du bara behöver någon att prata med och det är inte sådan verksamhet vi bedriver här.
- Men det är ju just det jag vill ha reda på. Är detta psykisk ohälsa, det är väl sådant ni sysslar med att ta reda på?
- Vi får återkomma. Tack och hejdå.
- Eh, hejdå.

Så var det med den saken. Det värsta med sådana här samtal är den tomhet och hopplöshet man känner efteråt.

Jag ringde just till öppenvården för att få mina journaler hemskickade. Ulla, psykolog, svarade. Långsam person som är begåvad med att tala i diffusa ordalag. Naturligtvis tänkte jag att jag ju ändå kunde passa på att fråga henne om jag kan få hjälp och så fick jag beskriva mitt tillstånd.

- Jag har problem med mig själv, jag korsar mina egna gränser och sätter mig själv i miljöer och situationer där jag inte borde vara. Till och med nu när det faktiskt står saker på spel för mig.
- Mmm
- Jag har varit väldigt inåtagerande, men under de senare åren har det slagit över åt andra hållet, jag är provokativ och bångstyrig, allt för att spräcka hinnan, jag upplever, mellan mig och min omvärld.

Och så den obligatoriska frågan om döden.

- Tänker du på döden?
- Om du undrar ifall jag tänker ta livet av mig, så nej. Kan inte göra så mot dem jag älskar. Men visst tänker jag på döden. Den är en tröst.
- Mmm
- Alltså, jag klarar inte riktigt av mig själv och jag vet inte hur jag ska gå till väga för att få kontroll över situationer och hur jag ska kunna lita på mig själv. Jag skulle vilja ha lite hjälp här.
- Vilken typ av hjälp vill du ha?
- Ja. Det vet ju inte jag, det skulle jag också behöva hjälp med. Jag vet ju inte ens om det bara är så här det är att leva eller om det faktiskt är något fel på mig. Det utanförskap och den trötthet jag upplever, den impulsivitet och den aggression jag har, är det normalt och i så fall; hur handskas man med detta?
- Mår du bra?
- Va? Nej. I så fall hade jag ju inte bett om din hjälp. Jag vet varken ut eller in och jag hoppas på att det kan finnas någon instans, som inte är mina nära, som kan hjälpa mig att nysta ut allt det här som är jag och att jag skulle kunna få reda på om det faktiskt är något fel på mig eller hur det nu ligger till. Jag är snart 27 år och har slut på ursäkter och trots att jag är väldigt analytisk, bra på det jag gör och väl medveten om vad jag gör för fel så klarar jag inte riktigt det här.
- Ja. Jag ska prata med teamet du tillhör så får de höra av sig till dig.
- Jaha, men tror du att ni kan hjälpa mig, eller…
- Nja, jag undrar ju lite om det här verkligen handlar om psykisk ohälsa, det kan ju vara så att du bara behöver någon att prata med och det är inte sådan verksamhet vi bedriver här.
- Men det är ju just det jag vill ha reda på. Är detta psykisk ohälsa, det är väl sådant ni sysslar med att ta reda på?
- Vi får återkomma. Tack och hejdå.
- Eh, hejdå.

Så var det med den saken. Det värsta med sådana här samtal är den tomhet och hopplöshet man känner efteråt.

När jag läser om den nya budgeten så är det nästan så jag sätter i halsen. Inte för att jag har särskilt stor koll men det lilla jag har läst är skrämmande. Denna äganderätt. Politiska system där äganderätten är grundsatsen är ta mig katten det vidrigaste. Andra rättigheter, som rätten att få existera på schysta villkor eller rätten att uttrycka sig är bara sekundära och nä, jag orkar inte. Jag håller mig till läror som fokuserar mer på handling, inte sagt att politiska system som grundar sig i utilitarismen eller kantianismen skulle vara särskilt mycket bättre, eller jo, de skulle de nog vara. Men apropå handlingar. Kant skulle ta sitt kategoriska imperativ och vrida sig i sin grav om han visste hur dum jag kan vara.

Igår.

Igår fick jag trots allt se andra halvlek, men det var det ju inte mycket med. Jag hällde i mig öl som om det rådde torka och slutade i armarna på gårdaren. Inte smart. Inte smart alls. Har aldrig stött på en människa med sådant närhetsbehov förut och det värsta av allt är att han är förtjust i mig på riktigt. Jag hade inte mer i tanken än ett slags tidsfördriv, trodde inte det var mer heller, men så ligger han där och vill att jag ska lova både det ena och det tredje, och när ska vi ses igen och så allt tjat om hur fin och vacker jag är – vilken tur han haft som träffat mig (trots att jag är grönvit). Verkligen! Jag orkade inte ta tag i situationen då, så jag svarade med ”mmm” på det mesta och hoppades att han skulle fatta vinken. Men nu är det så här med kärlekskranka typer att de fattar sällan vinken om man inte är övertydlig. Jag var för lat för det igår så nu har jag verkligen satt mig själv i klistret och jag har verkligen inte handlat efter den maxim som jag skulle vilja se upphöjd till allmän lag. Lilla gårdaren kommer att bli genuint sårad. Och det var inte det jag ville. Särskilt bra mår inte jag heller. Nä fy! Nu måste det bli skärpning på mig. Jag har spårat ur lite för mycket på sista tiden. Jag blir så här rebellisk mellan varven och måste korsa alla mina egna gränser. Jag vet inte om jag är färdig med det än, men varningar börjar poppa upp som svampar i skogen, så det är bäst jag tar mig i kragen. Om det nu går.

Nu ska jag lyssna på Amon Tobin och skriva tenta.

Deepsky – talk like a stranger.

Ingen match för mig, utan här sitter jag igen på mina moln och skriver. Ska strax börja med tentan. Först måste jag bara få ur mig alla funderingar. Det rör sig som vanligt om livet och kärleken, men den här gången ligger fokus på mina drömmar. Mina drömmar i relation till min omvärld, vad som är realistiskt och på vilken nivå jag borde lägga mina förväntningar. Jag har ju en tendens åt det bittra hållet och det, menar dr. Phil med många andra, är inte bra. Vanligtvis lyssnar jag bara på den flitskalliga texakanen för att det är så otroligt underhållande med andra människors problem, men ibland är det omöjligt att inte ta åt sig. Han har dock inte nämnt något som rör mina drömmar, detta är en egen koppling. Saken är den att jag har ganska grandiosa drömmar, storslagna planer och höga förväntningar på den/dem som ska vara med och förverkliga allt detta. Jag vill ha hela grejen. Huset, barnen, karriären, kärleken, medmänniskorna, kreativiteten… Och jag är på jakt efter dem som vill och kan vara med att skapa allt detta men frågan är om jag inte har satt ribban för högt och därför gjort mig omöjlig. Jag är ju, det är ingen hemlighet, inte särskilt förtjust i de flesta och inte heller helt nöjd med vad det här livet har att komma med, so far. Jag lever tidvis på drömmen om att skapa ett andrum, ett alternativ, med andra. Men då alla jag tror ingår i drömmen försvinner på de mest jobbiga sätt så tjocknar hinnan mellan mig och verklighen och jag isolerar mig mer. Jag faller in i en passiv bubbla av väntan och jag blir ännu avigare mot folk. Kanske inte så smart. Men kan jag verkligen kompromissa. Jag vet inte. Jag försöker vara aktiv, jag försöker öppna upp mig för nytt och nya, jag försöker var flexibel, men med dåligt resultat.

Så här dåligt: En kriminell gårdare ringer, snorfull, och vill dricka öl. Jag tackar ja. Så nu måste jag plocka ihop mina pinaler och ge mig ut i höstvädret. Ingen tenta. Där ser ni! Om någon ska ut och dricka öl, som inte är gårdare och inte kriminell, ring gärna. För nu är det ta mig fan illa, och jag lovar att inte vara avig. Jag lovar att vara jättetrevlig. Och jag vill för guds skull inte få blicken av dr. Phil. Hjälp!

Kom att tänka på ett gammalt ex från Belgien. Gaëton hette han faktiskt. Han var närmare två meter och den längsta karl jag någonsin haft ihop det med. Ögonen var obestämbart blå/grön/grå och han var utan tvekan en riktigt snygg jävel. Vi hängde i hans lägenhet, eller, ja här passar ordet lya riktigt bra. I belgisk anda riktigt högt i tak och en mängd ornament. I samma belgiska prägel en hälsofarlig heltäckningsmatta från -72 och duschen i köket bakom ett IKEA-draperi. Toaletten i trapphuset och så vidare. Han hade inrett grymt med låga bord, lampor under alla hyllor och ett fantastiskt ljudsystem. Vi låg och andades in ångorna från mattan på golvet och lyssnade på trance och elektroniskt. Drack märkliga drinkmixar med smuggelsprit från nightshopen. Och vi var elektriska. Helt. Så fort vi kom nära varandra slog, bokstavligen, små blixtar mellan min hud och hans. Vi kunde inte prata med varandra och vi sökte desperat efter ett sätt att säga alla viktiga saker, men vi fann inget annat sätt än fysisk kontakt. Vi låg där på heltäckningsmattan nära Place Flagey och drack vår billiga sprit. Musiken talade åt oss. En vacker dag var han försvunnen. Vi hade inga telefoner så vi gick hem till varandra och ringde på dörren. Men han öppnade inte mer. Jag gick dit så där två ggr i veckan men ingen Gaëtan. Efter ett par veckor öppnade hans vän Ben och berättade att han var lost. Jag fick komma in och vi letade efter ledtrådar, Ben var förtvivlad han med. Allt viktigt var borta, Gaëtan var borta. Jag hoppas att han kom till Amsterdam, som han drömde om, och öppnade sin egen bar/klubb. Jag hoppas att han fortfarande lever och mår bra. Var du än är Gaëton, så tänker jag på dig ibland. Som idag.

Dagen har varit riktigt bra. Sista dagen på VFU:n. Barnen ritade teckningar och skrev till mig och Kat. Tårarna började nästan trilla av allt det beröm och de kramar barnen gav oss. Tur att vi snart ska tillbaka för jag saknar dem redan. Och på utvärderingen från handledaren fick vi bästa betyg på samtliga punkter samt kommentaren ”Suveränt duktig och ambitiös”. I lärarrummet fick vi höra att när vi blir färdiga kan vi alltid söka oss till denna skola, de har noterat att vi skulle passa in utomordentligt och där ligger nu ett gott ord för oss. ”Tänk om alla studenter var som ni.” Ni anar inte hur det värmer. Ni anar inte hur underbart jag mår just nu. Jag skulle tydligen passa bra som stadsminister, är bra på att rita och är en bra lärare. Enlig barnen. Nu ska det firas!

Tänk om livet var som musiken, som en långsam jazzlåt, som ett dunkande housespår, som en smekande filharmoni. Ha! Det är så livet är. Det är faktiskt precis så livet är, men jag tror inte att ni märker det. Jag tror inte ni lyssnar till musiken. Jag tror inte ni hör.

Du är mellan tjugofem och trettiofem. Du är singel och har en massa spännande intressen. Du är förmodligen riktigt bra på någonting också. Du har en talang som du skulle, om du bara ville, kunna göra något mer med. Du har en barndom, en personlig historia och en massa ex. Du gillar utmaningar på rätt nivå och ogillar dryga typer och folk som inte fattar grejen. Du vill vara viktig, men erkänner det inte helt. Men mest av allt är du inte riktigt nöjd. Du mår faktiskt inte riktigt så bra som du borde. Du trycker undan det som det egentligen gäller dels för att du inte vill verka svag och dels för att du faktiskt inte riktigt vet vad du ska göra med det där. Lite feg är du faktiskt. Du vet att du har det bättre än många andra men viftar undan detta med att sådant är subjektivt. Du skyller dina ovanor på omständigheter och dina moraliska tillkortakommanden på att det är lite coolt att inte bry sig. Du behöver bekräftelse från dina vänner och från det motsatta könet och du kan gå ganska långt för att få det. Du mäter lycka i framgång. Du ser dina medmänniskor i en hierarkisk ordning och oroar dig för din egen position i den samma. Ständigt kämpar du för att inte bry dig, för att vara lugn och kanske lite överlägsen om det behövs. Du har skapat ordentliga murar runt dig som skydd mot vad det nu är som kan göra ont och det gör att du är ovillig att kompromissa. Du tänker verkligen inte ändra på dig hur som helst. Du är intelligent och du vet om det och det ska gärna andra också veta. Dina känslor säger en massa konstiga saker som du helst vill slippa höra så du har kommit på strategier att stänga av. Du dricker kanske lite för mycket också.

Det behöver inte vara så här.

Har ni kollat i Murmansk? Antagligen inte. Vi kom inte dit själva heller. Vi kom ärligt talat inte långt alls, rent geografiskt. Frågan är om vi kommit någon vart annars heller. Somliga liknar livet vid en resa, men exakt vad det betyder har jag inte riktigt koll på. Som livsform kan man ju inte låta bli att ibland ställa sig de urtypiska frågorna om mening och orsak. Och ingen catchy metafor verkar hjälpa, hur finurlig den än är. Det är i tomheten, den inuti, som frågorna tar form. Det är på grund av tomheten som allt detta sökande och bökande äger rum. Så är det i alla fall för mig. Och ibland måste jag stanna upp och ställa alla de jobbiga frågorna igen. Det blir långa resonemang med Loo och vi lär antagligen känna oss själva ännu lite bättre. Stämningen är melankolisk och jazzen smeker den annars tysta söndagsmorgonen medhårs. Barndomsminnen blandar sig med dem från igår. Vem jag var, vem jag är och den jag alltid har varit. Jag bygger för tillfället på den som börjat kallas Lott. Loo gav mig mitt första riktiga smeknamn och jag tänkte att denna nya, denna Lott skulle bli lite bättre, lite närmre, lite snyggare. Jag börjar i den som är jag, den som ställer frågorna. Från svaren jag ger mig själv försöker jag forma den som jag ska vara med er. Lott. Det svåraste är att nå fram. Stan Getz spelar vidare och självrannsakan (fy vad religiöst det lät) har börjat likna ett korsförhör med mig själv. Med Loo själv. Med oss. Vi söker så förbannat. Vi letar och letar. Vi letade i oss själva och fann. Även om detta räcker långt så fattas något stort. Något så stort att vi knappt vågar tro att det är på riktigt. För hur hittar man kärleken. Det ser så patetiskt ut, så här, nedskrivet. Kärleken. Jag förstår om ni fnyser. Men så här är det för oss. Vi är obotliga romantiker. Vi har, naturligtvis, andra saker som ger oss mening. Det är otroligt viktigt för oss. Min största är pedagogiken. Jag tror jag kommer att kunna göra nytta inom detta område en vacker dag. Och nu när jag äntligen vet vad jag ska göra med mitt liv, på den fronten, så kan jag faktiskt leva delvis för pedagogiken och det är skönt. Jag kommer aldrig att släppa det. Men trots att kärleken fattas mig kan jag inte låta bli att leva för den. Jag har den inte men mitt tomrum skriker att om jag bara fick älska så som bara jag kan och bli älskad tillbaka så kommer jag att kunna leva så mycket mer och få så mycket mer mening och göra så mycket bättre för alla. Risken är att den kärlek jag vill ha inte finns. Jag har aldrig varit riktigt lycklig i ett förhållande men jag har älskat som få. För att jag kan och för att jag vill. Nu sitter jag här, Lott. Nu sitter jag här och undrar vad som ska hända härnäst. Hur ska jag vinkla mig själv så att jag klarar av allt det som jag har framför mig. Hur ska jag få saker att hända. Jag har aldrig älskat eller blivit älskad som Lott, hon är en så ny version. Jag har inte ens sett Murmansk. Men jag erkänner helt och hållet att detta är vad jag söker. Jag tänker inte låtsas som något annat. Jag söker kärleken.

Love and respect. Cause and effect.

M, du förlorar henne nu. Jag vet inte hur du ska göra för att ändra på detta. Det borde ha gjorts för länge sedan.

Vi tröttnade på armbågarna och det blinda/döva/stumma beteendet på stan. Vi tröttnade på alla puckade brudar i trekvarts-tights och jeans. Vi tröttnade på alla karlar. Både de snälla, de som inte vill vara män, utan människor. De som kommer med röda rosor och har snälla ögon och som tafatt säger att "du är söt" som om det vore en fråga. Och de som är "riktiga män" (även om vi föredrar dessa). De frågar inte, de konstaterar. De har något farligt i blicken och de beskyddar en från allt utom deras totalt intrasslade känslor - dessa känslomässiga kaos som sårar mest, dessvärre. Vi tar avstånd från brudarna också, vi vill inte associeras med det tramsande som pågår och förknippas med deras jobbiga krav och förväntningar som ska förändra varenda karl de får nyporna i och utplåna allt det som var bra med dem. Vi orkar inte med deras mördande blickar och hierarkier byggda på vem som har sämst självförtroende men lyckas bekräfta sig snyggast via andra ex. karlarna. Vi vill inte ha med detta att göra. Men det leder bara till att vi blir behandlade som skit - som några utan några krav och förväntningar alls. Särskilt av karlar, eftersom det ändå är dem vi finner mest intressanta. Men faktum är att vi har både krav och förväntningar. Vi har en framtid som vi försöker bygga här. Vi vill hitta dem som VILL se oss som något mer, sätta upp oss på den späckade prioriteringslistan, som ringer och vill bygga på det som skulle kunna bli stort. Att få vara viktig på riktigt. Inte en brud eller erövring. Vi vill ha män som klarar av att vara män och som samtidigt klarar av att hantera sina känslor och som kan skydda. PÅ RIKTIGT. På det sättet är jag och Loo otroligt konservativa, men så är det. Men i alla situationer med alla vi har haft ihop det med, karlar eller pojkar, så är det vi som ror. Inte konstigt att vi resonerar som vi gör nu. Men hur fan ska det här gå till? Hur ska vi göra nu?

De ringde från jobbet och sa åt mig att stanna hemma. De sa åt mig att ta det lugnt, vila och plugga lite lagom mycket. De utryckte sin oro över mina långa dagar och min hälsa. Jag är frisk nu så det är lugnt, men de envisades. Får tacka och ta emot, men fritid är inte riktigt min pryl för tillfället. Inte mycket annat att göra än att åka hem efter praktiken. Fredagar är korta dagar i slolan. Städade. Fortsatte med min "Hello Bajen" teckning - Hello Kitty goes Hammarby, ett LooLottskt projekt. Ett mycket framgångsrikt sådant. Började med skissen i skolan och barnen blev alldeles till sig över mina prestationer på pappret. Så pass att två bekännde att om det inte vore för deras gårdare till morsor så vore de grönvita. Där ser man! Att sätta sig i en grupp med barn och rita (iaf om man är duktig) har visat sig ett av de bästa sätten att bli accepterad och nu också detta! Men kvällen är ung och fortfarande mycket tid att ta kål på.

När jag åker förbi Åkeshov tänds gatubelysningen. I lurarna spelar John B - Celebrity. Tankarna vandrar tillbaka till livet för många år sedan ute på den extrema vänsterkanten. Jag var en yngre och mycket naivare variation i betydligt mer rosa. Men det är fina minnen av aktiva dagar. Vi satt uppe hela nätter och tänkte ut kreativa demos där i Uppsala, cyklade runt och dekorerade den urbana miljön, eller hånglade. Vi satte upp gränser med gul/svart tejp på Stora torget under rusningen utklädda till gränsvakter och lät ingen utan pass att passera. Blåa kommuntanten klättrade ner från kommunhuset och krävde att få komma över ”vår mark”, men nej. Inte utan giltigt pass. Det är min stad, skrek hon. Jaså, sa vi. Kan du bevisa det? Hon blev rasande. Skulle skicka snuten på oss. Vi hade riktigt kul. Vi delade ut äpplen utanför Mc. Donalds och hånglade lite till. I Stockholm satt vi uppe och betalade folks böter på Planka. Jag hamnade på Direkt Aktion och skrev lite, men mest jobbade, jag och några till, fram en helt underbar mötesteknik som jag reste land och rike runt med. Men det bästa av allt var jargongen. Visst fanns det hierarkier här, men vi inneslöt folk, var toleranta och försökte till varje pris förstå och finna lösningar. Det blev tradigt ibland med alla interna problem som skulle upp på dagordningen, men alla skulle få vara med på schysta villkor. Musiken var dock ett stort minus, så några av oss var tvungna (då för riktigt länge sedan, i Uppsala) att lyssna på Elegant Machinery i ren trots. Men sedan blev jag för gammal, tvivel och frustration tog över. Jag blev utsliten på kuppen. Tog för mycket ansvar, stora risker och hade ett helvete på andra fronter. Men det var, som man säger, tider. Och när jag träffar Mattias och Emelie, någon gång då och då, saknar jag den underbara miljö vi skapade runt oss. Vi kanske inte kunde förändra världen, men vi skapade något fantastiskt då, för oss och de runt omkring. Vi var trygga med varandra och trygga för andra. Vi kunde lita på varandra och andra kunde lita på oss. Vi var beredda att lyssna, lära och göra. Men det blev för tungt. Vi var för få. I dag är jag inte lika tolerant. Jag klarar inte av folk längre. Jag orkar inte. Men jag saknar det.

Klippte just håret. Inte mycket, bara de sönderfärgade topparna. Sattsar på långt hår så jag kan få till en rejäl knut i nacken lagom tills jag får min första klass. Var för övrigt fröken igår, själv med Kat. Det gick över all förväntan och jag hade riktigt kul, trots febern. Jag skötte det galant och barnen överöste mig med kramar när skoldagen var slut. Nu vill de inte att jag ska lämna skolan och mitt självförtroende på frökenfronten har växt sig större. Jag vill inte heller lämna skolan för att återinfinna mig på LHS. Det går så naturligt med barnen och jag trivs med att rätta, dricka kaffe i lärarrummet, hitta på bus och kämpa igenom tiotalsövergångar i addition och subtraktion med ungarna. På LHS är frustrationen över de vuxna studenterna och, eh, det mesta, ofta så stort att det får mig totalt alienerad. Det finns mycket att säga om min praktikplats också, det är mycket konstigt som pågår. Jag försöker få ett grepp om hur mycket som är montessoripedagogik och vad som är annat. Inte helt lätt eftersom jag aldrig har begripit mig på Montessori. Men här hör jag hemma. Här gör jag nytta.

Hade feber. Runt 40 grader. Drömde samma gamla feberdrömmar, men med en ny intressant twist. Tyckte jag i och för sig inte just då, men i morse på väg till praktiken slog det mig att detta var, ja, intressant. Mina feberdrömmar är av den jobbigare varianten. Jag befinner mig om och om igen i livshotande situationer. Hängande från en klippavsats, körandes i hopplös trafik... Det skrämmer mig inte, jag blir bara så trött eftersom jag måste kämpa. I natt saknade jag totalt motivation. Hittade ingen ork att klättra, fann ingen tillräcklig anledning att ta mig tillbaka till denna feberfria och vakna sida av livet. Visst visste jag att det inte är dags för mig än, men jag var på god väg att skita i det. Men då dök r upp. I varje hopplös situation dök just denna av alla människor upp och räddade mig. Hur naturligt som helt tyckte jag då, men så här i efterhand vet jag inte riktigt vad jag ska tro. Är hur som helst betydligt mer vänligt inställd, om inte till och med tacksam för dessa heroiska insatser i min dröm inatt. Tack r.

Men nu ser jag honom på TV4 och håller på att skratta ihjäl mig! Det här är helt vrickat.

Fy fan! Malmö! Fy fan!

Loo och jag dricker rödvin för att lugna ner oss. Försöker åstadkomma en matlåda till morgondagens 13h pass med barnen. Tunga veckor. Men roligt.

Fredagens spex hänger som en skugga. Jag kommer att göra om det, jag vet det, fast det inte leder till något annat än tomhetskänslor. Lördagen spenderade jag med K, 5år. Han är killen hela dan. Vi går fyra år tillbaka i tiden och för hans del är det en evighet. Vi låg där i soffan. Glodde på hyrfilm när den var tillräckligt bra, busade eller gosade när den blev tråkig. Och jag insåg att det finns på den här sidan livet också. Känslan av ren kärlek, den enkla, från barndomen. Den som inte brydde sig om alla dumheter du gjorde utan bara såg dig. Bakom handlingarna. I lördags i Bromma, i en villa, i en soffa, fick jag mina misstankar bekräftade. Det finns fortfarande. Jag fick låna det. Jag önskar att jag kunde hitta min * och börja bygga upp mitt eget det. Men väl hemma på Söder är det så långt borta. Allt är trasigt och infekterat. Egosvulster och hopplösa familjer. Dryga jävlar och inget själförtroende. Det är mycket kvar. Men jag vet att jag kan. Jag har format K. Jag är en jävel på VFUn. Jag är grym pedagog och kan barn. Jag kan skapa något underbart, bara jag får chansen. Men när det kommer till de vuxna, till dem som jag eventuellt kan tänka mig att... Jag önskar att någon annan kunde ta tag i det här nu. Jag önskar någon som är starkare, uthålligare, ihärdigare. Någon som ser bortom handlandet och in i det som är jag. Det är otroligt tröttsamt att vara den som står rak i ryggen, i ur och skur, ständigt redo att rädda, hjälpa och fixa. Jag kan inget annat, jag kommer att skydda det lilla jag har till det sista. Men jag drömmer om att slippa stå själv. Jag vill vila.

Under tiden sjunger Bajenklacken opera på SVT1. Det sjukaste.... Men det livar upp. Bajensuportrarna har kastat sina notblad och kör på känsla!